Aftonbladet – 28 maj 1870, sida 2

r Alb. Jahn, Denna samling — Bonaparte, Pallegrand et Stapfer 1800-1503 (Zurich och Paris 1869) — innehåller nu de rikligaste evis, berättade af Stapfers egen penna, på llt annat än frisinne hos Bonaparte. Likäl utbryter han i ett bref till Talleyrand 802: Jag är genomträngd af vördnad och eundran för den hjelte, som styr franska olket. Han här gjort mennisköslägtet tvenne e största tjenster, en menniska kunde göra ina likar. Han har bland ett stort folk beryggat rättslikhetens välde, genom atttygla le revolutionära oordningarna, genomatt med hetens ädla bruk förena alla de ovärderliga ördelarne af en stark och kraftfull styrelse. Man spårar här otvetydigt en af hufvud sakerna till förblindelsen: för blodscenerna ch de täta skakningarna glömde man snart, iksom man äönu glömmer, revolutionens ideer ch verk, hvilka konsulatet och kejsardömet illegnade sig till sitt förherrligande, eburu del: despotismens hand nästan aldrig utfördes ller fortsattes i sin rätta anda, utan dels väfdes, dels förvrängdes till något helt anbat, än med dem var afsedt. Napoleon har at revolutionen lånat nästan allt, hvarpå man grundar hans rykte såsom det nya samhällets organisatör, och mesta delen af detta lån har han otroget förvaltat och förderfvat. Man vet ej hvad man gör, när man gör Code Napolgon till hans skapelse, och om man jemför hans intresse för folkbildningen med re. volutionens bemödanden, så jemför man natt och dag. I det följande få vi anledning att vidare beröra detta ämne, som vi för ögonblicket nöja oss med att hafva nämnt. Napoleon har sjelf ihärdigt bemödat sig att förfalska sin tids historia och bedraga efterverlden. Han öfverhopar sina trognaste tjenare med anklagelser, han beljunger sina offer, han hvälfver sin egen skuld, der ingen annan är han har något ansvar, dels på blinda verktyg, dels på händelser och tillfälligheter som djerfdes gäcka honom, Han skref. tendenshistoria ej mindre såsom Frankrikes herre, än såsom fånge på S:t Helena, Sedan Desaix och Kellerman åt honom vunnit det redan förlorade slaget vid Marengo, skref han om sin framställning af slaget tre gånger och befallte så originalrapporternas förstörande. Hur har ej den från S:t Helena — i två redaktioner — utslungade, med vett och vilja vrängda förebråelsen mot Grouchy för olyckan vid Waterloo blifvit tagen för god, äfven efter att och oaktadt motsatsen bevisats, om någonsin ännu ett krigshistoriskt bevis blifvit fördt! Detta och annat mer är detaljer: men också hela karakteren af hans historia och politik har man, med en till det otroliga gränsande beskedlig enfald, justerat efter de s. k. Napoleonska ideer, som han dikterade — och diktade på S:t Helena, o h i hvilka han iefterhand tillskrifver sig verldsreformatoriska planer och filantropiska syften, besjälade af den skarpsinnigaste uppfattning utaf och det varmaste hjerta för mensklighetens sak. Det var år 1822, året efter kejsarens död, dessa Napoleonismens apokryfiska böcker utkommo, som vanligen kallas Memorial de Sainte-Helene och ha grefve de Las Cases till författare. Lättrogenheten accepterar ofta ännu dessa skrymtaktiga sentimentaliteter, som brorsonen för sina syftens skull fann lämpligt att uppfriska i Id6es Napolgoniennes (1839). Napoleons död var ej långt ifrån att, i mångas ögon, omgifva honom med en helgongloria, förtjent under och genom hård behandling af hans fångvaktare Hudson Lowen, för att begagna ett af de mindre starka utrycken om den moderne, vid klippan fjettrade Promethevs,. Kejsaren och hans följeslagare ha afsigtligt satt det förtal i gång mot Hudson Lowe, som öfver denne hopat en oförtjent skam. Bekännelsen derom undslipper såväl Montholon som Las Cases. Den enare skrifver t. ex., att de satte i system sin hållning, siva ord, sina känslor, till och med sina försakelser, ty vi måste se till att i Europa en stor mängd lifligt intresserade sig för oss, och att engelska oppositionen ej unoderlät att angripa ministören för dess våldsamma förfarande emot oss.. Och Monthoton lyckönskade en engelsk officer, att hafva undsloppit anställnivg ;på S:t Helena: vi skulle helt visst ha förderfvat ert ryktes. Den hederliga historieskrifniogen har väl retablerat den engelske guvernörens kränkta heder, men den populära litteraturen fortfar ännu att tala om den nesa, hvarmed han är bränmärkt.. Der råder ännu denna bjertnjuppa beskedlighet, som blir orättvis mot den oskyldige, när den vill vara mild mot den skyldige. Och sådan är äfven mängden, sådan är verlden,: den glömmer eller klandrar offren, men fäller tårar öfver bödeln, vär Nemesis kommer öfver hans hufvud. I nästa uppsats skola vi kasta en blick på Napoleonskultens förfall. Serien af protestanter är ganska lång, och det är ej först från i dag eller i går vi förnimma deras varnande röster. 4. H. kanssa MMMM ARA