Aftonbladet – 27 maj 1870, sida 3

ker du inte i, Kristoffer. Låtom oss dricka med Fabian för hans återförening med oss. Skål, hedersbror!. Fast jag på sätt och vis haft skäl att vara stött på din ohöfliga personlighet, har jag ändock inte kunnat låta bli att sakna a e här dagarne som du varit ifrån oss, Dina sarkasmer hafva visst blifvit ett slags dagligt bröd för mig, hvilket jag ej kan pr ng Du får alltså inte öfvergitva oss så mångadagarå rad en gång till. Det kommer an på mina göromål. Jag är öv en gång satt till att plåstra ihop den här trasiga menskligheten, och det kunde gå för många storverk förlorade, ifall jag försummade min post. Det är inte alla, som hafva så godt om tid som I båda. Seså, rör inte vid den strängen igen, afbröt Max; jag kan inte hjelpa att den förargar mig. Han -har -emelertid--rätt in, yttrade Kristoffer, att han använde tiden bra mycket bättre än vi. Jag parerar att han inte har gjort små framsteg, under det att vi ännu stå på samma punkt. Löjtnanten skrattade betydelsefullt. Sannt, inföll Max. Den menskliga välfärden har säkert legat honom värmt om bjertat de här dagarne. Men vänta bara, min gosse, tills jag kommer mig i ordning, skall du nog få se, att jag också kan taga vara på tiden, Hon är ja alldeles frisk nu, vår lilla .engel? Mina herrar., sade Fabian, ötver hvars ansigte en plötslig blekhet dragit sig. om det inte vore flera än vi tre i den här salen, skulle jag säga er några ord. Såsom det nu är, vill jag blott erinra er om, att grannlaga saker, ja saker, som aldrig ens borde hafva blifvit uttänkta, än mindre talade om, högljudda stämmor, sådana som edra och en hop lyssnande öron inte Passa Väl tillsammans.