Aftonbladet – 27 maj 1870, sida 3

DANHAREK. Det af 55 ledamöter af folkethinget uppsattå adressförslaget är af följande lydelse: Allernådigste konung! Sedan Eders Majestäts hittillsvarande rådgifvare ansett sig böra för ett forsatt samarbete ned riksdägen: uppställa. vilkor; på hvilka folkethinget redan förut förklarat sig icke kunna ingå, och mivisteren derefter ingifvit sin afskedsansökan, som Eders Majestät behagat allernådigst mottaga, tillåter sig folkerhinget, i törhoppning om en fruktbärande samverkan med Eders Majestäts regering, att uttala den önskan, att riksdagen uhder sin nuvarande session, der så många lagstiftningsarbeten mognät till ett snart afgörande, mårte få tillfälle att tillsåmmans med de män, som Eders Majestät behagar välja till rådgifvare, afsluta de vigtigaste af dessa. arbetet. . Mottag, Eders Majestät, folkethingets välönskningar för Eders Majestäts och fäderneslanvdets lycka och välfärd. . Fiedrelandet ogillar såväl det oskicket, att en icke ringa del af folkethiovgets ledamöter inbördes öfvertala hvårandra att underskrifva och sålunda på förhand binda sig vid förslag, innan de blifvit framställda i thinget och diskuterade, som äfven innnehållet af adressen.. Konungen kan grundlagsenligt lika väl välja rådgifvare, hvilka samarbeta med det nuvårande folkethinget, och välja. en mivister, som upplöser detsamma och utskrifver nya val. Folkethinget borde då icke ingifva en adress; som förutsätter att hans beslut endast kan gå i den ena riktningen. Dessutom framhåller samma tidning svårigheten, ja omöjligheten för en ny minister att inom kort tid bringa till slut de påbörjade lagstiftningsarbetena med -en riksdag, sammansatt af så stridiga elementer szom den nuvarande. Alla natioballiberala tidningar beklaga minvisterkrisen. Folkets Avis yttrar: Den situatiou, som folkethinget dels af lättsinhe, dels af beräkning framkallat, är af en högst allvarlig natär. Under våra tryckande yttre förhållanden, under den ovisshet i hvilken vi lefva i fråga om det vigtigaste af allt, huruvida vi öfverhutfvud hafva en åtminstone någorlunda betryggad tramtid, är det tydligen af största vigt, att förhållandena i det inre kunna utveckla sig lubnt och ostördt och ait vi icke gifva utlandet det töga uppbyrgliga: skådespelet af inre tvedrägt och vilda partistrider. Vi hade en regeriog, som alla förståndige män voro ense om att stödja, emedän hon trots sina stora brister. och svagbeter dock stod på nationel botten och icke hade uppgifvit tauken på att återförvärfva hvad vi törlorat eller hoppet om att kunna försvara oss vid ett nytt anfall; men denva regering har folkethinget jagat bort, utan att hafva