Aftonbladet – 27 maj 1870, sida 3

små nubbar, hvilkas spetsar, mycket delikata spe sar för öfrigt, vändes uppåt. När då någon trött promenerande slog sig ned på bänken, for han genast åter upp igen för att se hvad det var som hade en sådan effekt, och då måste han naturligtvis, äfven om han kände sig aldrig så förgrymmad, betrakta annonsen. Iden är god, men måste behandlas med försigtighet. — Trägen kyrkogångare. I Borås Tdng läses: Ingen mins, att Sven Nilsson på Östergyllen vid Broslätt, som nu nära 67 år gammal adidit, på 22 års tid mer än 3 söneller predikodagar varit frånvarande Wings kyrka, oaktadt han hade nära en mils kyrkovåg. Af kyrkobesökare bemärktes han så mycket mer som han, utan att derför fordra eller få någon ersättning, under tiden öfvertog en del af klockarebestyren, såsom att på siffertaflan uppsätta psalmnumren, på predikstolen uppbära kungörelser, framsätta skyrkogångsallen m. i. Länge och gerna sågs han i kyrkn af vederbörande prester såsom en uppmärksam åhörare, men då han häde sin plats nära altaret, kunde ej i längden döljas, att han var mer än uppmärksam, ty han gjorde anteckningar icke blott öfver ingång och ämne, utan författade ock ett. kort sammandrag af predikan i dess helhet. Icke sqvallrade han gerna, men någon gång. och helst om samma predikan mer än en gång på året förekom, var det ej omöjligt att få veta hvilka år och göndagar man fått höra samma predikan. Denna var då i hans anteckningar för de olika åren besiffrad med 2, 3, 4 eller 5, allt efter det antal gånger den gått af stapeln. Alltid framkommen en timma före gudstjenstens början hade han att efter sina kyrkobesök för närboende grannar med lika lång eller längre kyrkoväg redogöra för pålysningar och allt hvad som kunde röra kommunen. Sven Johansson bebodde ett torp, som han sjelf på skogen uppbrutit och uppodlat, och hvarå han födde en ko, men denna ji här ingen gånj känt krok eller hårf, ty jorden spadkastade oci krattade han så, att ingen kålgårdsjord var bättre redd och brukad än hans åker. För sin sparsamhet, ordentlighet och sitt ordningssinne var han allmänt känd, och ingen, som gjort ett besök hos honom, kunde annat än förundra sig öfver den snygghet, ordning och hemtrefnad, som rådde i hans hem. Genom sparsamhet öch flit har han till sina efterlemnade slägtingår kunnat siare våga hundra får, förutom ett ej obetydligt 1ö8örebo. — En ny leksak. I Paris finns det folk, som årligen plåga sina hjernor med att uppfinna nyheter med hänseende till fabrikation af leksakör. Det nyaste härutinnan är Jockeyer för guldfiskar. Detta låter litet underligt, men dessä småherrar existera redan i massor. En arbetare fann för någon tid sedan på att göra en sådan der liten ersedel till docka, i form af en mycket, mycket liten jockey, och förfärdigad af mycken lätt kautschuk. Leksaken -gjorde lycka och uppfinnaren har nu en hel fabrik i gång. Med en fin silkestråd under guldfiskens buk fåstgöres den lilla sådeln med sin ryttare, och det lär 8e högst komiskt ut, då en flock sådana beridna guldfiskar tumla om i glasskålen, dykande upp och ner. Berättaren af derna historia påstår, att han i Paris sett talrika guldfiskar, som i flera månader ä rad på detta sätt burit sin ryttare. — En märklig rättegäng ådrager sig för ögonblicket mycken uppmärksamhet i Frankrike. Teulat är namnet på en ung man, som hade anställning som informator i ett af de förnämsta aristokratiska husen, nemligen hos hertigen af Broglie. Den unge läraren begick emellertid den i hans ställning otillåtliga dårskapen att förälska sig i hertiginnans vackra ögon. Under någon tid gick han i tysthet och suckade för sig sjelf; men en vacker dag kom han att i ett samtal med hertiginnan yppa sitt bjertas lidelser och gjorde hvad man kallar en scen., Följden af denna obetänksamhet var, att han måste lemna huset. Men han fortfor emellertid att ännu en tid förfölja hertiginnan med bref, hvilka än innehöllo böner, än hotelser; ja, han skall till och med hafva förföljt hennes vagn på gatan; gått efter henne in i butikerna och på allt sätt sökt att kompromettera henne. Teulat erhöll nu af polisen en vänlig anmodan att lemna Paris, jemte den underrättelsen att hertigen för detta ändamål ställt en betydlig summa till hans disposition; men härtill vär mannen alldeleg icke villig. Då han fortfor med sitt för hertiginnan komprometterande uppförande, blef ban en dag plötsligt arresterad och öfverlemnad till läkarne för undersökning, hvilken utföll så, att de förklarade honom icke vara vid sina sinnens fulla bruk. :Han insattes nu på ett hospital för sinnessjuka, der han under flera månader hade tid att öfvertänka menmniskornas lågbet och hertiginnans grymhet. Nu har han emellertid inledt ine mot hertigen, för det att denne utan skäl låtit inspärra honom på ett därhus, samt fordrar i skadeersättning 100,000 francs. Frågan är nu om kärleken verkligen rubbat den unge mannens förstånd eller om han blott är ä vanlig förälskad person, som i kärleksruset begått ätski dårskapel