Aftonbladet – 27 maj 1870, sida 3

nelsen, och för det andra, visste han sällan hvad han-skälle säga henne. Det fanns-såunda till och med ögonblick, då den tanken (han blygdes att tillstå den för sig sjelf) stal sig på honom, att han icke skulle taga let så illa, om en liten förkylning än en gång tvang den tunga damen att tillbringa några dagar i sjukrummet. Så ungefär stodo förhållandena, då Fabian en viss eftermiddag nalkades sin bostad, stadd i funderingar, -hurnvida det icke vore ämpligt att efterhöra helsotillståndet uppe oe fru von Wallentin, innan -han sgick in till sig. Midt under dessa djupsinniga betraktelser lades en hand vänligt på hans axel och:en vacker, manlig stämma sade: Der har jag er, minsann, doktor. Jag har varit uppe och sökt er och gick nu just och undrade, huru jag skulle träffa er. Jag har någonting angeläget att säga: er. Odmjuka tjenare, herr baron. Behagär ni stiga upp. Nej, tack, jag har inte tid. Hvad jag bar att säga är för öfrigt snart sagdt. Det handlar om den der platsen efter doktor X. Ni skäll söka den, min vän Jag! Herr baron skämtar. Jag kaninte hafva några förhoppningar att erhålla. en sådan pläts Sök den, och ingen annan än ni skall hafva den. Det är välinte förgäfves, som ni räddat lifvet på mig. Ni skall inte tro, att jag ärså otacksam som det sett ut. Men hrr baron vet känske inte, att både professor Y och professvr Z äro sökande. Jo, visst vet jag det; -men vi låtsa inte om dem. Ni spatserar helt enkelt förbi dem, min bäste doktor, och känner jag er rätt, har ni inga skrupler öfver den färdenellerhuru? Baronen -skrattade,