Aftonbladet – 27 maj 1870, sida 3

Ja, bifogade Kristoffer, det var ett otyg med den här sjukdomen; men hura det går, vår lilla anpart af förmögenheter skola vi åtminstone hafva. Vi låta under närvarande förhållanden inte så lätt uppsäga bekantskapet med oss; eller huru, Max? Nej, ett förbund, soth ingåtts så i nöden, skall slitas endast utaf döden, deklamerade Max och slog doktorn på axeln. Seså, se inte längre ut såsom en tvärvigg, Fabian, utan låt oss prata såsom det anstår goda vänner och förbundsbröder Fabians goda tynne ville emellertid icke återkomma, ehuru man, såsom Max uttryckte sig, gjorde allt ,tör att skingra skuggan på hans panna, och det dröjde icke särdeles länge, innan han steg upp och uppmanade sina båda kamrater att begifva sig hem, och då dessa -på inga vilkor ville samtycka att följa honom, lemnade han dem att på egen hand tömma det återstående af buteljen och gick sin: väg, men med .en oro och -beklämning i sinnet, som var honom lika ovanlig nana plågsam. VIL Fjorton dagar hade förgått. Fabian hade under denna tid besökt fru von Wallentin två gånger och blifvit båda ångerna emottagen på det allra vänligaste. flis farhåga, att man skulle förändra sitt sätt emot honom, när han icke längre -behöfdes, -hade således icke besannats. Fru von Wallentin fortfor att bemöta honom med samma förtroliga, men ,värdiga enkelhet och besvara hans yttranden lika öppenhjertigt som första gången. Fröken von Wallentins sällskap tyckte Fabian icke det ringaste bidraga till hans trefnad deruppe. Snarare tvärtom; ty för det första påminde hennes anblick honom oupphörligt -om den olyckliga öfverenskom