Aftonbladet – 24 maj 1870, sida 2

nedikamenter och föda till en sjuk qvinna ch hennes uthungrade barn? Säg! Min fru, stammade doktorn förvirrad vid letta oförmodade anfall, jag förstår sannerigen inte, huru ni... fastän... jag bar det... let var ni, det var ni, som kom. Ja, lika vodt, jag besöker vindsrummen, skall jag säga ör, för min vetenskaps skull; Hvarje ämne nåste verka i enlighet med sin bestämmelse, let är en gifven naturlag, och min bestämnelse är att söka göra folk friskt. Och skaffa de fattiga föda? Om jag inte hindrar dem ifrån att svälta ihjäl, kan jag ju inte göra dem friska. Ni tyckes oförbätterlig, doktor. Jag vet endast en bjelp för er. Hvad då? Jo, att ni intages af en känsla så hög, ädel och mäktig, att ni måste säga till er sjelf: hvad jag känner är för stort och skönt för att kunna vara verkan af en materiel orsak. — Jag har inte nog vetenskaplig bildning för att kunna inlåta mig med er i en undersökning om andens tillvaro. Men jag hoppas och vill vara öfverty ad om, att den dag skall komma, då ni förstår, att han finnes, då hans tillvaro plötsligt uppenbarar sig för er midt i edra kemiska filosofiska spekulationer. Jag befarar, att ni kommer att missräkna er häri och att anden förblir en för mig oupptäckbar verldspartikel. De allra andligaste hafva inte ens på ett förståndigt sätt kunnat förklara mig hvad han egentligen är. Säg mig en sak: Om ni hos ett ting upptäcker en egenskap, hvilken ni måste förklara för verkan af en orsak, måste ni då inte också medgifva, att denna orsak finnes till, om ni än inte till follo förmår att upptäcka och otransaka den? sJö visst