Aftonbladet – 23 maj 1870, sida 2

meningen att trädet skall växa krokigt, fast än det gör det: Och för öfrigt, det finns ral natur; herr doktor, der vi kunna se lifsåderr strömma i sin fulla skönhet, eller vill ni förneka tillvaron-af menniskor, som glömt sig sjelfva för att endast lefva för sin id6, sir vetenskap eller sitt verk? Jag medger, att det funnits en och annar sådan, och jag önskar ingenting högre än at! jag lärt känna en af dessa undermenniskor för att en gång få erfara den outsägliga njutningen af att kunna högakta. Menar ni, att ni aldrig hyst denkänslan ?5 5; Jag förstår inte, hvarföre jag är så uppriktig och anförtror er, att jag ännu inte gjort detå Annu intel.... Ni hoppas då åtminstone på framtiden. Hvad vet jag... Kanske att jag kan komma att högakta er. ; Det är ej omöjligt; men jag skulle önska er en annan sak., Hvad då? Att kunna hysa aktning för er sjelf — eller är kanske ert eget jag redan ett lysande undantag ifrån er känsla af allmän missaktnipg, Nej, min fru...... Ett lätt buller ifrån sjukrummet hördes nu. Fru von Wallentin skyndade dit, och Fabian följde henne långsamt. Den sjuka hade vaknat, hennes tillstånd var ganska dåligt och doktorn fick fullt upp att tänka på. När han hade gjort hvad som var att göra och lemnat föreskrifter för natten; sade han farväl och gick. Nedkommen RH atan, tog han efter vanligteten vägen ällaren, der han brukade