Aftonbladet – 21 maj 1870, sida 3

Fabian var alls ingen älskvärd läkare och brukade aldrig redogöra för sina patienters tillstånd; men det var nu såsom hade någonting tvungit honom till att tala, och med ett nästan mildt tonfall i rösten sade han: Ni skall inte vara orolig. Jag kan ej neka till att sjukdomen börjat betänkligt; men jag kan ej se annat, än att vi lätt nog skola besegra faran. Han lemnade receptet och gaf förhållningsreglor. Och när återkommer pi? frågade fru von Wallentin. I afton. När Fabian kom ned på gatan, mötte han Max. Denne tycktes hågad att börja en hel serie med frågor och Fabian besvarade också, ehura temligen kärft, de första, som rörde den unga arftagerskans person; men då Max vetgirighet derefter sträckte sig äfven till fru von Walentin, råkade Fabian i sitt allra omedgörligaste lynne och förklarade snäsigt, att han verkligen hade annat att göra än att se efter huru personer sågo ut och bilda sig ett omdöme om dem. Om Max vore nyfiken, kunde han sjelf gå upp och skaffa sig underrättelser. En sådan sysselsättning skulle säkerligen vara både lämplig och angenäm för en person med Max arbetsförmåga och ansträngande göromål. Och härmed vek Fabian af nedåt on tvärgata, lemnande sin vän i högsta grad uppbragt. 2 Sjukbesöken verkställdes med vanlig ordning och noggrannhet, och sedan Fabian härefter spisat middag och legat en timme på sin soffa, ensam med sin cigarr och sina tamkar, steg han upp och begaf sig ånyo till fru von Wallentins bostad. i (Forts.)