Aftonbladet – 21 maj 1870, sida 3

och, noga räknadt, förstår jag inte huru man ens skulle kunna göra det.v Doktorn slöt här sin förklaring, nickade vänligt åt Max och tog, utan att afvakta vidare svar, sin hatt och begaf sig ut. Anländ till fru von Wallentins våning ringde han på. En betjent öppnade och förde honom in i salongen. Der såg icke alldeles ut såsom han tänkt sig. Rummet var beqvämt och kostbart möbleradt; men det hela var hållet ien mörk färgton, och det fanns icke ringaste sak, som kunde slå i ögonen. På två af väggarne, der dagern var fördelaktig, hängde taflor. Pe voro alla mästerstycken inom fina, enkla ramar, Fabian kände sig sviken i sin väntan och såg sig omkring med en min, som nästan uttryckte öfverraskning, I detsamma öppnades en sidodörr och en dam trädde in. Välkommen, herr doktor, sade hon, och mottag min särskilda tacksägelse för er godhet att så skyndsamt gå mina önskningar till mötes. Hon räckte honom vänligt handen. Fabian bugade sig och yttrade någonting om sin glädje öfver att vara henne tillnöjes och frågade derpå efter patienten. Fru von Wallentin förde honom in i sjukrummet. Der låg arftagerskan. Hennes feberheta ansigte hade ett godt och älskvärdt uttryck. Fabian anmärkte detta som hastigast och gjorde derefter sina betraktelser somläkare. Sjukdomens början tycktes betänklig och Fabian såg också mycket fundersam ut, när han begat sig till rummet bredvid för att skrifva recept. När han slutat och -såg. upp, mötte; han fru von Wallentins blick och läste en fråga, full af oro i den.