Aftonbladet – 21 maj 1870, sida 3

Ja.n Då stannar jag här, och när du slutat ditt besök deruppe, kan du väl göra mig den tjensten och komma tillbaka hit och säga huru det föreföll dig. Det vill jag inte lofva; men jag kan i stället på förhand underrätta dig om, huru det ungefär ser ut och blir deruppe. Stora rum med lysande mattor, en oändlighet af speglar, dåliga teflori granna ramar, förgyllda stolar o. s. v. Mamma sjelf mycket zirlig, afmätt och elegant; oförmärkt mönstrande sin doktor ifrån bjessan till fotabjellet och undrande, dels om inte all denna prakt skall förbrylla hozom och dels huru många riksdaler man nödgas kosta på en sådan figur, som tager vård om helsan. Vet du, Fabian, afbröt Max, jag tycker att du tillsvidare kan låta bli att förlöjliga en familj, som vi tänka lyckliggöra med vår uppmärksamhet. Förlöjliga! Hvem har tävkt på det. Jag beskrifver endast såsom det förefaller mig — ett högwodigt, småsnällt fruntimmer, som tycker om grannlåt. Och skulle hon händelsevis inte vara det, så är hon någonting annat, som infe är en bit bättre. Var det kanske det der uttrycket om taflorna, som stötte dig? Gå ochse efter i hvarenda våning, som ett fruntimmer låtit inreda, om der finns en enda målning af verkligt värde, som hon inte ärft eller fött. Det kan ju hända, att det finns. Jag menar blott, att det som har det stora värdet är dyrköptare än annat, som kan kläda väggen och lysa lika bra, och att det är så få som uppfatta det tillräckligt för att vilja betala ut priset. Jag vill inte vara orättvis; men det är nu en gång så, att jag fått en bestämd riktning i min menhiskokännedom: Att öfverdrifvå någons, löjlighet har aldrig varit min afsigt,