Aftonbladet – 18 maj 1870, sida 2

STOCKHOLM den 18 Maj. AF de officiella tal, som vexlades vid riksagens afslutande för några dagar sedan, ha åra läsare haft tillfälle inhemta, att man å alla håll varit temligen ense derom, att 870 års riksmöte gifvit garska små resultaer. Man har också af detta förhållande tait sig anledning till betraktelser öfver hvad om kan uträttas under den korta tid för iksdagarnes sammanvaro, som är en nödvänig följd af deras återkommande hvarje år. fed grefve Lagerbjelke äro vi fullkomligt nse derom, att af riksdagens årliga sammanräden blir en naturlig följd, att antalet af le frågor, som på hvarje riksdag bringas till lutligt afgörande, icke så litet begränsas; nen vi tro icke att man behöfver räknas till lem, som, enligt samme talares uttryck, vilja betrakta hvarje riksdag såsom ett afslutadt welt, hvarounder, om möjligt hela samhället ör omgöras, i fall man skulle, på grund af len vunna erfarenheten, börja hysa något ,ekymmer deröfver, att riksdagen icke förnår bringa någon fråga, utom de löpande .rendena, till lösning, och att en tendens gör ig gällande att, för att åvägabringa rikslagens afslutande inom de föreskrifna fyra nånaderna, behandla ärendena med ett hafs, som utesluter till och med möjligheten af en sorgfällig pröfning. Till ett sådant bekymner förefinnas, i vår tanka, verkligen anledningar. Att de nya förhållandena gjort riksdagen mer än förr beroende af regeringens initiativ för åvägabringande af af större lagförslag och mera omfattande organisationer, utgör i och för sig icke någon olägenhet, utan bör tvärtom blifva till gagn för utvecklingsarbetet, så snart regering och riksdag komma till klar insigt om den uppgift, som numera är i detta hänseende åt hvardera statsmakten förbehål: len. Men äfven om riksdagen, öfverlemnande åt regeringen att utarbeta framställningar och förslag till sådana mera omfattande reformer, inskränker sin verksamhet med afseende å dem till en pröfvande och granskande, så fordrar. dock äfven en sådan pröfrilnig och granskning sin tid, om de skola med omsorg utföras. Blir nu den förberedande behandlingen inom vederbörligt utskott så långvarig, att ärendet inkommer till kaämrarne först mot slutet af riksdagen, då ifvern att få ett hastigt slut på förhandlingarne bemäktigat sig sinnena, så kan det lätt hända, att ärendet går miste om den sansade och lugna behandling, som utgöra, vilkoret för ett godt resultat, och man såknar framförallt tid att genom en återförvisning till det utskott, som handlagt ärendet, erhålla sådana rättelser och törändringar, som under förbandlingarne i kamrarne befinnas önskvärda och egnade att bereda förslaget framgång. Följden bäraf skall blifva, hvad den redan under de förflutha riksdagarie i flera fall blifvit, att förslagen helt kort och godt förkastäs, kanske blott och bart för några detaljbrister, och att allt det på dem nedlagda arbete befinnes i det, närmaste fullkomligt förspildt. För det närvarande synes ingen annan utväg förefinnas att undvika denna olägenhet, än att hvarje riksdag kontefitfefar sin verksamhet på någon eller några af de större frågor, som kunna bringas å bane och att vederbörande utskott, med undanskjutande tillsvidare af andra frågor, söker att så tidigt inkomma med sitt utlåtande, att ärendet kan företagas tilll behandling hos kamrarne medan dessa ännv ärd benägna att taga detsamma i allvarligt öffervägande och medan tid ännu finnes att genom återrerhisser erhålla -de jemkningar, som må finnas erforderliga, Men det är fara värdt, att den förberedande behandlingen af mera omfattande frågor I allmänhet Ki skall hinna fullbordas förr än mot slutet af riksdagen, och att det följäktliget nästat skall kunna betraktas såsom regel, att ju slörte öck vigtigare en anbelägenhet är, ju mera om attänlde ör gripande ett förslag, desto AT ga och ytligare den behandling ucs hålles .. Det torde derföre väl förtjena tagas 1 v. vervägande huruvida icke en sådan modifikation i bestämmelserna rörande riksdagens arbetssätt må vara behöfliv och ändamålsenlig, genom hvilken det blefve möjligt att från en riksdag till en andan bordlägga sådana större och mera omfattande förslag, hvilkas fullständiga och sorgfälliga behandling icke under en riksdag kan medhinnas. Isynnerhet om befogenheten att besluta sådan bordläggning från en riksdag till en annan inskränktes till de riksdagar, som falla inom samma valperiod för andra kammaren, så kunde det väl antagas såsom sännölikt, att ungefärligen samma utskottspersonal, som bes handlat ett bordlagdt ärende vid den ena riksdagen, också komme att taga det om hand vid den påföljande, så att pröfningen vid det sednare riksmötet kunde afslutås och betänkande till rikdagen inkomma så tidigt, att ärendet kunde i allmänhet till behandling förekomma under det första stadium af riksdagen, då ledamöterna ännu arbeta med friska krafter och icke finna sig jägtade af mängden af löpande ärenden, som ovilkorligen måste för hvarje riksdag behandlas och afgöras. Det förefaller oss alldeles gifvet, att dessa löpande ärenden, och bland dem framförallt statsregleringen, skulle vinna högst betydligt på ett sådant arrangement, Vi tro att det redan skall ha börjat blifva klart för litet hvar, att en sådan behandling i fyrsprång af statsregleringsfrågorna som inom den nya representationen börjat utbilda sig till praxis, icke kan i längden fortfara. Det har varit möjligt hittills utan alltför stora olägenheter till följd deraf att allå nya anslagsyrkanders öde varit, med anledning af statsverkets betryckta ställning, så dt som på förhand gifvet, och till följd deraf äfven antalet af nya anslagsyrkanden, synnerligast från regeringens sida, varit ytterst begränsadt; men det lärer svårligen kunna bestridas att det nu IE 4 LÄSA ISEN fyr sI: V I MALE FS ES VÄRRE 3 SELL Le gg LSE La a mn Hm men AM 0 Ft ee br ot RR en KR GQ —