Aftonbladet – 18 maj 1870, sida 2

Hvad är det som framkallar dina tårar, min älskade? Glädje, tror jag. Allt ger mig löfte om så mycken sällhet, att jag knappt ännu kan fatta densamma. Hela mitt förflutna lif har varit så ensamt; kan det förundra dig, om jag nästan betviflar möjligheten af all den rika välsignelse jag erhållit? Harry, hviskade jag blygt — jag tycker mig aldrig nog kunna tacka Gud. u Vi skolå göra det tillsammans, Anna. Nog, nej, det kunna vi inte, men likväl ett litet grand och han skall leda våra hjertan dertill. Hvad har ändock ditt lif varit, emot den börda som legat på mitt? Och han har aflyftat densamma. Han böjde sitt hufvud; jag visste att han bad: En bön att aldrig förgäta den stora barmbertighet som blifvit honom bevisad. Vagnen stannade vid porten och han hjelpte mig ur: Jag stod åter i den gamla förstugan, men nu föll rikligen at ljus in genom höga, målade fönsterrutor och allt derinne var vackert och prydligt. Hill kom emot mig; detta var en öfvårraskning. Lady Chandos hade afsändt henne med ett bantåg för attstanna vid Chandos en vecka och öfvervaka alla anordningar för vårt emottagande. Välkommer, mylady; välkommen hem Det var första gången någon hade gifvit mig min nya titel; jag såg på Harry. Han bjöd mig armen och förde mig in i eksalen — mitt kära rum! Om vi äfven ibland måste öppna statvåningen, så skulle likväl detta alltid blifva både hans och mitt favoritrum. rn älskade — huru vackert här är! Vet du hvem jag skulle vilja bjuda hit först af alla? — Hvilken? frågade han leende. sMin gamla vän, miss Arnette Barlieu. Ja, det skola vi göra.