Aftonbladet – 17 maj 1870, sida 2

mig. Skulle inte äfven du vilja anlägga sorg? Jag tycker att det skulle vara rätt, emedan dy är med oss här hemma; — så mycket mera, som, du snart blir min hustru. Hvad säger du derom, Anna? Har du något deremot? i Nej, för ingen del; jag vill genast skaffa mig sorgdrägt. Jag skall beställa — hastigt erinrade jag mig hur det var fatt -och jag satte mig ned häpen och tyst. Jag egde icke en enda skilling: inga penningar, hvarken till sorgkläder eller till min bruddrägt. Huru illa detta stämde öfverens med min blifvande värdighet som lady Chandos, insåg jag med blygsel och oro. Hvad skulle mina blifvande anförvandter tänka om mig? Hvilka föraktliga anmärkningar skulle icke husets tjenare fälla ? Tårar af blygsel fyllde mina ögon. Hvad är nu på färde, Anna?, Jag har inga pengar. Harry skrattade. Gråt inte deröfver, min älskade. Du får snart mera, än hvad du vet du skall göra med. Anförtro min mor dina små bekymnmvr. Jag kunde det icke; kanske gjorde han det. På eftermiddagen kom Hill in i mitt rum, der jag var, med lady Chandos sömmerska, och två dagar derefter var min sorgdrägt färdig. Det första besök vi hade — och han kom samma dag som jag klädde mig i sorg — var monsieur de Mellissiö; han såg ganska sjuk ut. Så fort det var honom möjligt att lemna sjuksängen och företaga en så lång färd, hade han rest efter sin fru. Ett stormigt uppträde egde rum mellan de båda makarne, men Emily yttrade sig i en ton, liksom hon alltid var van att göra hvad hon behagade, och han tog — som man säger — sköden i vackra hand. Han hade kommit i