Aftonbladet – 16 maj 1870, sida 2

nagot trontal varlii, som det, hvarmed ksdagen afslöts sistlidne lördag. Det enda ärkliga, som förekommer i detta uttalande rån regeringens sida, är den strof, som inneär ett slags erkännande, att regeringen lagt värke till och reflekterat öfver de förebråeler för kraftlöshet och bristande initiativ, om blifvit riktade mot henne icke blott från iotståndarnes sida, utan äfven af dem, som allmänhet måste betraktas såsom hennes ästa vänner. Den försäkran, som i samvanhang härmed i trontalet lemnades, att egeringen skall samvetsgrannt vinnlägga sig m allt, som kan bidraga till våra samhällsirättningars fullkomnande, kan möjligtvis olkas såsom ett löfte att regeringen vill taga d notam de anmärkningar, som i detta fall lifvit gjorda och lemna den passiva hållning on funnit för godt att intaga i så många aktpåliggande samhällsfrågor. Det torde härvid böra erinras derom, att et icke blott är i frågor, angående hvilka nskningar om förändring gifvit sig tillkänna, sen utan att riksdagen kunnat inom sig .omma till öfverensstämmelse och klarhet, om man vill se regeringen utveckla ett verkamt intresse för de nödiga samhällsrefornerna, Man har exempel på frågor, i hvilka åda kamrarne kommit till ett resultat, hvil! et ledamöter af regeringen under förhandingarne å riksdagen förklarat vara mycket odt och lämpligt, och i hvilka man dock till lut icke kunnat erhålla den nödiga medveran från regeringens sida till sakens genomörande. Vi behöfva blott erinra om den lissenterlag, som 1869 års riksdag antog och om regeringen icke ansett sig kunna sankionera, utan att dock sjelf framlägga något unnat förslag, som vore fritt från de imaginära lägenheter, hvilka skulle vidlåda riksdagens agförslag, och detta oaktadten ny dissenterag icke blott kräfves af den fördragsamhet mot olika tänkande, som svenska folket relan länge hyst, utan äfven påkallas at oafvisliga praktiska behof, som göra hvarje uppskof med ett verkligt och lagligt ordnande af dissenters förhållanden i hög grad menligt och som innebära en allvarlig anmaning att icke låta sakernas närvarande, i många hänseenden vidunderliga ställning fortfara. I afseende på statsregleringen uttalar sig regeringen i öfverensstämmelse med. den uppattning, som den afgångne finansministern velat göra gällande, i det hon nemligen låter framskymta ett tvifyvel, huruvida inkomsterna komma att uppgå till det belopp, som. riksdagen beräknat. Vi önska och hoppas, men äro för ingen del förvissade derom, ått dessa tvifvelsmål skola (visa sig ogrundade, Försöker man göra sig reda för den uppfattning af riksdagens resultater, som kan anses vara rådande hos allmänheten, så lärer den befinnas på det hela föga -afvika från den,som blifvit från tronven uttalad. Man betraktar dem utan tvifvel. såsom mer än vanligt tarfliga. Undantages det stora och vigtiga framsteg på toleransens bana, som blifvit uttaget genom antagandet af de från föregående riksdagsperiod hvilande grundlagsändriogsförslagen, så återstår icke mycket att att framhålla af hvad som blifvit under denna riksdag uträttadt. Denna reform, som innebär icke blott utvidgning i några dissenters rättigheter, utan äfven religionsfrihet för statens embetsoch tjenstemän, är dock så betydelsefull, att den ensam skulle kunna vara tillräcklig att försäkra denna riksdag derom, att icke bli alldeles bortglömd i häfderna. Ett annat bland riksdagens resultaterskall ock allmänt helsas med tillfredsställelse, nemmA ligen undvikandet af de förhöjda skatter, på hvilka regeringen trodde sig vid riksdagens början böra göra anspråk. Som emellertid ingen glädje är oblandad, så torde detta vara, händelsen äfven i förevarande fall. Den jemnvigt i budgeten, som regeringen ansåg sig icke ;kunna åstadkomma utan höjd bränvinsskatt och ökad bevillning, har riksdagen bragt till stånd blott till en mycket ringa del pd nom anlitande af den utväg, som man här: vid helst skulle ha sett använd, nemligen genom minskning af onödiga och öfverflödiga statsutgifter, utan har den åstadkommits dels genom en annan beräkning af inkomsterna än den, som regeringen hade. uppställt, dels genom anlitande af tillgängliga besparingar å äldre anslag. Vi gilla obetingadt både den ena och den andra åtgärden; ty redan omedelbart efter den kongl. statsverkspropositionens framläggande uttalade vi den öfvertygelse, att finansministeren hade saknat skäl att under den gynnsamma konjunktur, som nu syntes vara för handen, öfvergifva de grundsatser, som han ifrigt hade förfäktat under de senast förflutna dåliga åren; och vi kunna icke heller undgå att finna det välbetänkt att man anlitar förhandenvarande befintliga tillgångar innan man pålägger folket nya skattebördor, vare sig direkta eller indirekta; men gifvet är att denna senare utväg att utjemna ett missförhållande mellan tillgångar och behof är en undantagsutväg som icke vidare kan anlitas sedan man en gång tagit hvad som funnits att taga, helst det icke är sannolikt att stora besparingar skola uppstå på anslagen, om, såsom man bör hoppas, allt större och större, varsamhet gör sig gällande, vid beviljandet. Följaktligen torde det fortfarande vara ett eftersträfvansvärdt mål, att riksdagen må kunna verkligen minska statsbehofven genom att framtvinga inskränkningar i sådana utgifter, som äro påtagligen onödiga eller öfverflödiga. Vi tilläto oss vid riksdagens början i detta: hänseende till särskild uppmärksamhet rekommendera tredje och femte hufvudtitlarne. Den förstnämnda har denna gång fått fullkomligt oanmärkt passera, men den senare har deremot blifvit belyst på ett sätt, som om det icke för tillfället ledt till någon besparing, omöjligen lärer kunna undgå att förr eller senare leda till en inskränkning af det rent af upprörande slöseri med folkets medel, som här eger ru um. I allmänhet kan man, med afseende å statsregleringens ordnande, säga, att om det än icke är någon nyhet hos oss, att riksdagen och dess statsutskott taga på sig en god del af de omsorger, som i andra konstitutionella länder pläga falla på finansministern, likasom att i afseende å verkställighetsåtgärderna en vida mer omfattande och sjelftände vaorkcramhat är förhahållan. vikogälde