Aftonbladet – 14 maj 1870, sida 3

aldrig sett någon död. Jag var nästan rädd för att gå ned för trappan och är det nu igen, för att gå upp. . Onskar du att komma in till dig? Ja, jag vill så gerna komma upp i mina egna rum. Han bjöd henne armen och de gingo. Jag blef åter ensam och önskade inom mig att den förklaring jag ämnade göra hade skett innan han gått. Men en minut var knappt förbi, då han åter kom in. Ack, låt mig få säga några ord, yttrade jag hastigt, ty han hade blott kommit tillbaka för att hemta ett litet paket som låg på borlet. Vid min anhållan lade han åter ned let och kom fram till mig. Men jag kunde icke tala; nej, jag förmådde let ej. Nu, då stunden var inne, mindes jag ) hvad jag ämnat säga, kommo inga ord ifver mina läppar. Han stod stum och be;raktade mig, som det tycktes, öfverraskad at min synbara sinnesrörelse och blekhet. Det är endast min pligt att tala. Ja ar hela eftermiddagen väntat på ett tillfälle lertill, mr Chandos, — förlåt;, jag skulle säga ir Harry; jag önskade — jag endast önkade — Hur nu, Anna! Hvad är på färde, fråsade han, ty jag nödgades djupt hemta anlan; jag tyckte mig vilja qväfvas och dergenom uppstod en paus i mitt tal, Jag önskar tå säga er, sir Harry, att jag ärmed helt och hållet löser er från alla rd och försäkringar ni gifvit mig Den lygsel jag kände öfver min svaghet att icke örmå dölja min rörelse, ätergaf mig hastigt illbörlig sjelfbeherrskning. Jag ber att ni nte vidare må tänka på mig. Det är inte rt fel att så måste vara, och jag skall alrig anse det.så. Låt allt vara glömdt som ar blifvit sagdt oss emellan. — (Fotts.)