Aftonbladet – 14 maj 1870, sida 3

verkat endast för slägten Barleys väl; och detta är min lön! — Törebråelser och nedrig otacksamhet! Edwin Barley lemnade rummet utan att ttra ett enda ord vidare. Detta var det ittraste piller han någonsin nödgats svälja. Han visste att mången redan förut misstänkt honom för att hafva undansnillat sin hustras testamente. Hade icke sir Harry Chaidos yttrat sig i samma anda för knappt en timme sedan? Alla dylika insinuationer hade han bemött med förakt i den öfvertygelse att det ej funnits något testamente, emedan han, med kännedom af BSelinas nyckfulla sinne, trodde att hon sjelf åter hade förstört det. Och så får han nu höra att menniskorna hade rätt; att han hade orätt! — att testamentet blifvit förstördt. Det var honom, tillalls ingen tröst, att stölden deraf skett för att gagna honom och hans intressen. : Han ansåg det vara bäst att tvärt afbryta samtalet med kusin Charlotte. Då hon måste inse att ingen gästfrihet i detta hus vidare var att påräkna, tog hon åter på sig hatt och kappa, samt begaf sig tilljernvägsstationen, efterföljd af sina packsaker. Hon hade ännu icke rätt beslutit sig för, antingen hon skulle pina mr Edwin Barley med ett bref då och då, fullt af förebråelser för hans dtacksamhet emot henne och lör att han aldrig brytt sig om någon lefvande varelse, mer än sin oförståndiga hustru som var en vacker docka och ingenting vidare, eller om hon skulle alideles gifva honom på båten och hädanefter behandla hopm med stumt förakt. Hon hade, som sagt, icke ännu bestämt sig, men kände sig mest böjd för brefplanen och tog plats i en första klassens kupe till London, för att på resan, i lugn få öfvertänka saken,