Aftonbladet – 13 maj 1870, sida 2

jag då erfor, tillsammans med följande, sorgliga tilldragelser, i hvilka jag, stackars barn, ansåg honom spela en olycksbringande hufvudroll, verkade hos mig en fördomsfull och äfven orättvis afsky, som han i grunden icke törtjenade. Visserligen hvilade öfver honom misstanken för det försvunna testamentet, men för att han tagit det funnos inga bevis; kanske hade harf det icke. Jag var vid den tiden alltför mycket barn att rätt kunna uppfatta det förskräckliga slag, som hade lrabbat honom genom Georg Heneages lättsinne, och i tramtiden blef det oss alla klart, utt den hätskhet, hvarmed han under alla lessa åren förföljt Heneage, hade lika mycet sin grund i sjelfförsvar, som uti önskan utt bringa den skyldige till straff. Den halfva nisstanke, som blef — eller som han åtmintone trodde, blef kastad på honom derisenom att han var den ende som drog vinst vf Kings död, grämde honom oupphörligt och rundlade hos honom — oberäknadt andra ;evekelsegrunder — ett outsläckligt begär att ringa den verkligt brottslige till straff. Han ade icke ett ögonblick betviflat att King lifvit afsigtligt och grymt mördad. Numera r jag öfvertygad att den icke fullt korrekta olkning han gaf af Philips ord, innan denne og, härrörde af ögonblickets sinnesskakning. ch skedde honom ovetande. En passiv åhöare iakttager bättre hvad som yttras, än en som tar del i handlingen. Allt noga betänkt var le diable icke så vart som min inbillningskraft hade målat onom; jag kan till och med säga, att alltfter som tiden frarbskred, jag började efterinna om denna benämning alls borde andas på mr Edwin Barley. Man blir ej lokare än förut på en timme, ja icke ens ärkbart på ett helt år; så länge man är 1g, håller man envist fast vid sina fördo