Aftonbladet – 12 maj 1870, sida 3

menar. Det var er eländig summa att våga lif och ära för, hvem som än må hafva gjort detta skurkstreck. Och hvad som torde vara ännu vigtigare: ingen välsignelse — eller lycka, som det heter på verldens språk — har någonsin kommit dem till del, hvilka plundrat den faderlösa. Det är förmodligen er afsigt, att jag borde göra mig prisad för ädelmod och erbjuda miss Hereford denna summa till present, sade Edwin Barley med: ett visst hån i rösten. För ingen del, genmälde sir Harry hastigt. Miss Herefords ställning i lifvet blir snart nog sådän, att hon inte kan komma att sakna dessa pengar. Sista gången jag hade äran att tala med er, upplyste ni mig om att ni är miss Anna Heretords enda lefvande anförvandt; tillåt mig, med anledning derutaf underrätta er om att hon blir min hustru. Jag har väntat att det skulle få ett sådant slut, svarade mr Barley, och jag säger er rent ut, att såvida det varit mig möjligt, skulle jag tagit henne härifrån, för att hindra ett dylikt steg. Jag tyckte ej illa om barnet; min hustru hade tillgitvenhet för henne, och hellre hade jag velat se henne gift med hvem som helst, än med en Chandos. Men det är nu för sent. . Alltför sent. Ehuru jag heter Chandos, hoppas jag att kunna göra henne lycklig. Jag vill bemöda mig derom, mr Barley. Hickens kom just vid denna punkt isamtalet ut i förstugan, och dermed afstannade det. Mr Edwin Barley vände sig mot porten, som Hickens skyndsamt öppnade och gick hastigt ut. (Foörts.)