Aftonbladet – 9 maj 1870, sida 3

sade Selma, någon riktig verksamhet... Ack hvarför har jag icke fått lära något nyttigt! På de sista par dagarne har jag icke set min kusin, men ja; skall snart höra efter om hon fortfar i sin åstundan att blifva rik tigt verksam. Vår högskolebazar har onekligen ståt främst på dagordningen, och vi hafva ej en haft tid att sysselsätta oss med ryktet on en förändring i ministören. Att åtminston en partiel sådan dock förestår, lärer väl var: säkert, men vi kunna ju uppskjuta tillnästs vecka att tala derom. I dag väntar mar med ej så liten otålighet telegrammer frår Frankrike för att erfara utgången af det kejserliga plebiscitet. Resultatet, det materiella numeriska resultatet, kan dock aldrig vara tvifvelaktigt. Det påminner mig om er liten historia, som jag läst i en bok af Edmond About, den bekante franske skriftställaIren. Edmond About är visst icke fiendtlig mot kejsar Napoleon. Man kunde snarare I förebrå honom att vara alltför ensidigt kejIserlig, men han är en man, hvilken icke blundar för hvad han ser omkring sig och som är nog ärlig att tala om hvad han ser. Jag berättar historien i sammandrag, men Jutan att tillåta mig någon ändring ihufvudIsaken. I Uti en af de vackraste småstäder i FrankTrike bodde en filosofie doktor, en lärd och loförarglig karl, hvilken skrifvit en lärodikt öfver fiskodlingen och dedicerat poemet . till kejsar Napoleon. Han var egare till ett Tvackert hus med en lika vacker trädgård och lodlade med lika stort intresse vitterheten och Iarönsaker. Något annat ondt kände man icke om honom. För sin egendom betalade han Jen ganska betydlig skatt ej blott till staten, utan ännu mera till kommunen, men under det alla andra vägar i grannskapet blefvo af kommunen på det bästa underhållna, brydde man sig aldrig om att reparera vägen till hans hus. Doktorn fann det något besynnerligt och frågade mären om orsaken. Mären, en gammal underofficer, som på ett eller annat sätt kraflat sig upp i verlden, hade de giltigaste personliga anledningar att förakta allt hvad lärdom hette, och derför kunde han naturligtvis icke tåla den lärde doktorn. Klagomålen blefvo således utan verkan. Efter några år ville doktorn veta på hvad sätt de dryga kommunalskatterna användes. Det får ingen veta, svarades honom. Mären sköter om allt. det der en famille med stadsfullmäktige. Det talades till. och med derom, att mären skötte stadsfullmäktige med käpen, i fall de voro af olika åsigt med honom. an var gammal militär och van vid att blifva åtlydd. Jag har lust att blifva stadsfullmäktig, jag också, tänkte doktorn, för att komma underfund med hvad penningarne taga vägen. Så snart mären fick veta det, sade han: Jag vill inte ha någon lärd ibland mina stadsfullmäktige. Doktorn tog likväl sina mått och steg och tillkännagaf, att om valmännens förtroende föll på honom, skulle han försöka att motsvara detsamma. Alla menniskor i staden visste att doktorn var en hederlig man, en man med förmåga och en man som intresserade sig för det allmänna. Ja sån, utropade mären, jag blir väl tvungen då att visa min myndighet. Och han kallade ihop alla dem som lefva i absolut oberoende af en mär, nemligen tjenstemännen vid märiet, poliskommissarier och poliskonstaplarne , gendarmerne och hrr gardes champåötres, som vi kunna kalla för fjerdingsmän. -Mina barn, sade mären, ni vet huru väl jag vill er. Jag afsätter hvarenda en af er, om någon enda röstar på den fördömde doktorn. Hjelper ni mig deremot att utestänga honom, så bjuder jag på något gentilt. — Lefve mären! ropade alla herrar tjenstemän. Från den stunden blef det omöjligt för doktorn att företaga något i sina valangelägenheter. Man trakasserade honom på alla sätt, spionerade på honom och talade allt möjligt ondt om honom. Den beskedlige doktorn blef helt hastigt en högst farlig person i den lilla staden. Och likväl var det en och annan, som menade sig vilja rösta på honom. Mären gjorde desse all tänkbar förargelse, hvaremot han var mild och nedlåtande mot alla som togo hans tryckta lista, listan på märens stadsfullmäktige. Så kom valdagen. En talrik polisstyrka omgaf vallokalen. Då en valman infann sig, måste han först för dessa auktoriteter visa upp sin valsedel. Fanns doktorns namn derpå, stoppades sedeln utan krus i auktoriteternas ficka, och valmannen fick i utbyte en af de tryckta sedlarne, som måste nedläggas i urnan. Mären presiderade sjelf vid valförrättningen, och om någon fattig fan af oppositionen lyckats smyga sig igenom auktoriteterna utanför dörren, skulle han dock icke i sjelfva märens närvaro hafva vågat att sticka in en oppositionssedel i urnan, ty mären såg nog om det var en tryckt eller en skrifven sedel. Likväl förekom doktorns namn en gång. Det hoppades öfver vid uppläsningen. He, monsieur, ni glömde ett namn, ropade en af doktorns vänner, sannolikt den som varit nog djerf att lägga ned den sedeln. Tyst vid valförrättningen, dundrade mären. Men det var ett namn, som man hoppade öfver,, fortfor den oförbätterlige. Är det något skäl att för den skull störa det allmänna lugnet? röt mären. Jag protesterar! Det kan ni roa er med. Klockan tio på qvällen var hopsummerinsen fullbordad. Mären reste sig i hela sitt majestät och tillkännagaf att ordningen och riheten vunnit ännu en seger, att hans lista vått enhälligt igenom och att kejsaren skulle olifva nöjd med sin trogna stad. Jag protesterar, hördes en röst, Men de jugu eller tretio tjenstemännen ropade enstämmigt: Lefve miren, lefve kejsaren!:; Entusiasmen var så kolossal och så smittosam, att mären sjelf ropade: Lefve mären, efve kejsaren! — Derefter bjöd mären på tt dundrande kalas, då lefverop höjdes ännu ifligare och höllo ut tilllångt fram på natten. Efter den stunden är den stackars doktorn västan fredlös i staden, och ingen vågar umsås med honom. Rs un