Aftonbladet – 7 maj 1870, sida 2

är det således ja i hvarje händelse, Anna ? Ja, i hvilket fall som helst, stammade jag. Och säg mig nu sanna förhållandet rörande dig sjelf; hvilken är den sjukdom hvaraf du lider? fick jag nu ändtligen mod att fråga, sedan jag så länge i tysthet plågats at den oro för hans helsa, som jag blifvit förbjuden att uttala. Han skrattade. Huru, Anna, kan du inte förstå det? Då doktor Amos förklarade att jag aldrig åter skulle bli frisk, var det om min bror Georg han talade. Jag har just aldrig varit ansatt af någon sjukdom. Senfulla och magra personer, som jag har vanligen god helsa.s Var det verkligen så? Kunde äfven denna anledning till fruktan hos mig, vara en förvillelse, liksom så mycket annat? Den glädje som genomströmmade hela min varelse kom mitt hjerta att klappa och dref blodet till mina kinder, Jag sade intet, men mina blickar, som säkert lyste af ionerlig tacksamhet, lyftes til! honom; och de telkade nog mina känslor, ty han drog mig till sig och kysste med djup ömhet min panna, mina ögon, mina kinder. Men säg mig likväl ännu en sak, yttrade jag, så snart han ändtligen behagade låta mig omma lös. Du har likväl sett sjuk ut, älskade; — isynnerhet vid tiden af doktor Amos besöka . I visst fall var jag äfven lidande; jag var sjuk af själsoro. Ser du, Anna, vi hafva ju lefvat i en ständig ångest, utan uppehåll, natt som dag. Då Georg inte varit här, har det varit en oro för hans ankomst, ett valktande på honom, att jag så må säga, och nu, då han håller sig fördold här, kan jag väl säga att denna oro är stegrad till en verkligt qvalfull höjd. Då Georg blef sjukare,