Aftonbladet – 6 maj 1870, sida 2

ationala egenkärlek att i hungerns dagar inland går in på att af ryska skattkammaen emottaga hjelp?... Kunna vi icke vara tolta öfver, att representanterna för det finka folket fritt få diskutera sina behof vid andtdagen? Så går det fort i oändlighet. Men hvad som särskildt förtjenar uppmärksamhet är de ryska bladens outtröttliga bemödanden att ramställa förhållandet, såsom föredroges svenskarne i Finland orättmätigt framföre ryssarne, och såsom vore det egentligen icke inska folket, utan dessa invandrade främingar, som emotsätta sig Finlands införlifvande med den ryska staten. Sanningen är, som ni vet, att svenskarne i Finland äro landets barn, att svenska befolkningen här räknar 250,000 själar och haft sitt hem här . mer än 5—600 år, under det de få ryssex i Finland äro främmande invandrare. Det är fabeln om vargen och lammet. Detta de ryska bladens språkbruk har emelertid sin allvarsamma betydelse. Dess syfte underlättas nemligen af en agitation, som väckts i sjelfva landet, agitationen ej endast för att uppodla finska språket och derigenom oöra den europeiska bildningen åtkomlig för menige man i landet, utan för att uttränga ur allmänna bruket det svenska språket, omintetgöra den svenska befolkningen såsom sådan. Denna riktnings målsmän, de såkallade jungfenomaner,, äro visserligen ej medvetna af att de i deras blinda ifrande emot det språk och den kultur, genom hvilka finska folket emottagit sin utveckling i alla riktningar, bana vägen för ryskan; men det bär ändock de hän. Genom att framkalla splittring emellan de båda beståndsdelar af finska folket, den svenskoch finsk-talande, genom att anvisa den förstnäwnde en plats, snart sagdt, som främlingar i det land, som den med hänförelse kallar sitt fosterland och der den mer än gerna ser sina finskt talande landsmän utveckla sin egendomliga nationalitet, men der den äfven hoppas kunna få behålla sin egen, — derigenom löpa jungfenomanerna påtagligt ryssarnes ärende. Om deras åsigter finge tränga igenom, om det lyckades dem utrota svenskan, sannerligen skulle icke ryskan blifva insatt i dess ställe. Men under det aila krafter borde förena sig om att mota den ryska nationalfåfängans och herrsklystnadens arbete på upphäfva Finlands politiska sjelfständighet verkar denna språkstrid, som äfven i vinte förts af och an med mycken skärpa, yttersi förlamande. Detta är måhända den störst: vådan, hvaruti mitt stackars fädernesland ä stadt.