Aftonbladet – 4 maj 1870, sida 3

Stämningen bland plebiscitets anhängare i Frankrike är ej alldeles så tillitsfull som i början. Man gör sig visserligen ännu säker på en majoritet, och en stor majoritet, men man fruktar att hon ej skall bli af den öfverväldigande art hvarpå man gjort sig räkning. I de mellersta departementerna skall utan tvifvel den allra största delen aflandtbefolkningen -rösta ja, men i vestern, der legitimismen alltjemnt är starkt representerad, i södern, der de republikanska idcerna äro mycket utbredda, och i Rheintrakterna, der folkupplysningen står högre: än i någon annan del af landet, anses antalet af dem som rösta nej och dem som ej rösta alls komma att blifva större än för tillställarne af det plebiscitära skådespelet är rätt behagligt. Hvad som isynnerhet verkat förstämmande på dem är att se så pass goda vänner till ordningen som en Dufaure och en Odilon Barrot uttala sig emot hela saken. Men dessa. motgängar ha endast haft till följd att sporra dem till fördubblad verksamhet. De mångdubbla sig äfven i sjeltva verket genom cirkulärer, adresser och manister. Ministrarne nöja sig ej med att skrifva till embetsmännen; de sända äfven förtroligt kåserande bref till sina valmän, hvari de öfverbjuda de gamla bonapartisterna i Napoleonsdyrkan. Särskilt utmärker sig i detta hänseende Ollivier, som till sina valmän i Var-departementet aflåtit två särskilta adresser, den senare riktad mot Thierskomitåns manifest. Upptagande Napoleon I:s bekanta slagord från Brumairekuppen, talar han här om maniftstets undertecknare som advokaterna, och erinrar dem för öfrigt, som bevis på deras sjelfständighet, om huru de, då man December 1848 uppmanat dem att rösta ja för Cavaignac, röstat ja, men för en Napoleon. Rösten nu också ja för Napoleon, som ej föraktar er, som älskar er och som sör atseende på er mening och ej på dem som betrakta er som en voteringsmaskin! Regeringen har för öfrigt tagit alla husknutar uteslutande i anspråk för sina plakater och affischer, och bli några at oppositionens ler uppslagna vid sidan af hennes, bli de senast nedrifna af polisen. På mötena i förstäderna herrskar den mest oinskränkta talfrihet, och man begagnär sig äfveh till den allra yttersta gräns deraf. De mest besökta och tillika de, der de mest excentriska talen hållas, äro de i Folies-Bergöres, Salle Moliere och Salle de ja Marseillaise, intetdera eftergifvande . dem som förl. höst höllos i Folies-Belleville. Till hederspresidenter väljas nemligen antingen den i Pelagie sittande Rochefortioch denlandslyktige Flourens eller aflidna, såsom Baudin och Millelaud, den senare död i Cayenne. Det hittills mest beryktade af dessa möten ir det som förliden fredag hölls i Salle des Folies-Bergöres, der bland andra talare uppträdde den bekante Ulric de Fonvielle och ett annat om möjligt ännu hetsigare hufvud, en journalist vid namn Lermina, tillika mötets president. Sedan Fonvielle erinrat om kejsardömets alla feodala qvarlefvor och dervid ej glömt lagskipningens, denna feodalism som tillåter en Bonaparte att undandraga