Aftonbladet – 4 maj 1870, sida 3

EE TT SURRe ee AG UR UI PEPE BAet -l omständighet önskade vi emellertid särskild: -l fästa uppmärksamheten. Efter hvad samtalsvis kunnat erfaras sy-Ines ett stort antal af dem som tagit känneI dom af det ifrågavarande förslaget, föreställa sig att, med frankeringstvångets upphäfvande lafsåges införandet af någonting helt och hål: Ilet nytt och oförsökt, nära nog uppställandet såsom grundsats att brefven icke böra, såIsom hittills, betalas af afsändaren, utan af den som dem emottar. Ingenting kan dock vara mera afvikande från verkliga förhållandet. Under loppet af nära tjugu år hade, vid tidpunkten tör medelportots införande, oinskränkt frankeringsfrihet egt rum för alla lådbref, ulan all, enligt hvad rikets ständer i skrifvelse den 25 Okt, 1854 vitsordat, någon klagan öfver missbruk af denna frihet försportso; hvaremot ständerna funnit densamma hafva betydligt underlättat brefvcolingem. Hvad nu — likasom 1846 och 1865 af dåvarande chefen för postverket — blifvit ifrågastäldt, utgör således i sjelfva verket föga annat än en återgång till hvad förut blifvit försökt och befunnet fördelaktigt för såväl postverket som korrespondenterna. Derest, såsom i en äldre tid, hvar och en som önskade afsända ett bref med posten, hade nödigt att sjelt eller genom ombud meddela sig med någon at postverkets tjenstemän, kunde visserligen med något mera skäl påyrkas att till räkenskapsverkets förenklande, frankotvånget borde bibehållas, helst, i sådant fall, hvar och en som inställde sig å en postanstalt för att till befordran aflemna ett ofrankeradt bref, kunde af vederbörande posttjensteman erinras om nödvändigheten af att i förväg betala porto för brefvet, hvilket endast der sådant iakttagits, komme att ä postanstalten emottagas. Men helt annorlunda är förbållandet sedan vid gator och å andra allmänna platser, å jernvägar, ångbåtar och diligenser finnas anbragta breflådor, i hvilka på hvarje tid af dygnet bref kunna nedläggas, utan att någon förmår hindra det en icke så ringa delaf dessa bref utgöres af sådana, för hvilka porto icke blifvit i förväg erlagt. Under sådana omständigheter kan frågan om frankeringstvångets upphörande anses invefattas i denna: har A. fannit nödigt till B. afsända ett bref, utan att i den stund brefvet borde affärdas, hafva kunnat anvskaffa erforderligt postfrimärke, eller har sådant märke verkligen blifvit å brefvet anbragt, men under forslingen bortfallit,. och erhåller B. kännedom om att ett sådant bref anländt samt önskar utbekomma detsamma mot utgörande af det derför belöpande porto, kan då postverkets eller A:s eller B:s eller någon annans verkliga och välförstådda fördel bjuda att ett sådant bref icke under några omstädigheter får utlemnas? Med besvarandet af denna fråga är äfven attalad domen öfver det ovilkorliga frankeringstvånget, hvilket också, som bekant är, numera utom i vårt land icke finnes bibehållet i något annat europeiskt land än Ryssland, Spanien och Portugal. Det enda egentliga skäl Bevillningsutskottet anfört mot den föreslagna förändringen ir, det man ansett mer än sannolikt att särdeles för de aflägse från postanstalt boende i vårt vidsträckta land mycken både omgång och svårighet torde möta att utbekomma obetaladt bref, Denna invändning har dock redan i motiverna till poststadgan blifvit besvarad med en erinran derom att, om för, en mindre del af de inrikes brefven frankeringsfriheten icke kunde med fördel anlitas, denna omständighet icke bör utgöra något hinder för beredande åt hela den öfriga korrespondensen af all den lättnad och utveckling som genom frankotvångets upphäfvande kunna åstadkommas. Icke heller förekommer någon rimlig anledning, hvarför den nämnda olägenheten vid frankeringsfrihetens tillämpning skulle i Sverise blifva större än hvad den visat sig hafva varit i de vida mer glest befolkade grann-! änderna, Norge och Finland, at hvilka det sedaare landet räknar en postanstalt på 1101 zeogr. mil, under det att i Sverige en postanstalt förekommer för hvar 17 geogr. mil. Och det är likväl de stora afstånden från vostanstälterna som skulle försvåra utlemandet af de ofrankerade brefven. Anmärkningen i bevillningsutskottets beänkande att frankeringsfriheten skulle kunna komma att inverka störande på sjelfva brefvexlingens säkerhet, torde icke anses påalla något särskildt yttrande. sedan i moiverna till. poststadgan blifvit ådagalagdt utt just frankeringsfriheten måste vara egnad utt, i flere fall, verka till en större trygghet ör försändelsernas riktiga framkomst och edes, i väsent ig mån, förekomma den stora genheten deraf att, såsom nu mycket öferklagas, många till postbefordran aflemnade ref icke komma adressaterna tillhanda. )enna omständicvhet synes icke heller utkottet hafva förbisett då i samma betänande såsom en af frankeringsfrihetens förelar omvämnes att genom densamma brefexlingens säkerhet befrämjas. Hvad angår de förändrade vilkoren för idningars och tidskrifters postbefordran, har evillniogsutskottet, med vitsordande af det lämpliga uti n v. beskattning, hvilken är a inrättad att uppbörden, enlist hvad i hr liertas moticn omförmäles, i medeltal kotar 40 90 af det belopp som uppbäres, dock nsett betänkligt att f. n. vidtaga en anording, hvarigenom riksgäldskontorets inkomst kulle minskas med något mer än 60,000 rdr m året. Det tillhör icke oss att till beandling upptaga frågan om verkligen finaniella skäl kunna och böra hindra genomföandet af en reform som erkänöes vara både nyttig och billig. Men då i utskottets beinkande äfven blifvit avmärkt att de föreagna portosatserna dels skulle komma att jr åtskilliga tidskrifter och äfven tidningar fverstiga de n. v. afgifterna tillsammanlagda, Ii els äfven för en och annan tidskrift oche dning förefallit högre, i förhållande till porjs satsen å andra dylika, än postverkets be-js vär och kostnad för desammas befordran orde billigtvis erfordra,, taga vi oss friheten g ista uppmärksamheten derå att. om verkli-t NR mo oa NORR