Aftonbladet – 3 maj 1870, sida 2

5 VIL GlISlaBSy! RGNUCL — Såsom läsaren haft tillfälle inhemta af rikslagsöfversigten här ofvan, bifölls i går afton : af första kammaren statsutskottets sam-l. manjemkningsförslag med anledning af kam-l. rarnes skiljaktiga beslut rörande norra stam. banans spårvidd. Ärendet kom deremot icke att till behandling företagas i andra kammaren. Huruavida det skall finna sin slutliga lösning genom dess blifvande beslut, beror derpå, huruvida äfven denna kammare antager bemedlingsförslaget. Afslår den detsamma och vidblifver sitt förra beslut, föreligger just den fråga om hvilken en polemik de senare dagarne varit förd, nemligen huruvida en gemensam votering skall skilja mellan de olika beslut i hvilka kamrarne, stannat. Stockholmsposten, som förfäktar den åsigten att votering icke kan ega rum, har i går afton till besvarande upptagit vår senaste uppsats i ämnet. Vi tro oss knappast behötva anvat än aftrycka i sin helhet dess uppsats för att våra läsare må finna huru ytterst matt och sväfvande den argumentation är, med hvilken tidningen söker försvara den intagna positionen. Efter att ha anfört en del af vår artikel, yttrar tidningen: Då frågan numera, sedan den redan i afton kommer under riksdagens slutliga behandling, endast har en teoretisk betydelse, kunna vi fatta oss mycket kort. Vi tro för öfrigt, att tvisten är mycket enkel. I K. M:ts proposition om statens jernvägsbyggnader ligger otvifvelaktigt den förutsättning uttalad, att spårvidden skall vara oförändrad; eljest hade denna väsentliga omständighet nog varit omnämnd. Om nu riksdagen efteråt besluter, att denna förutsättning skall; emot en enskild motionärs yrkande, tagas för god, så är ju dettaingenting utomordentligt, ehuru det hade varit formriktigare, att det enskilda förslaget om förändring af spårvidden blifvit afslaget före eller i sammanhang med beviljandet af anslaget. Det nu fattade beslutet är således icke mycket annorlunda, än om riksdagen, efter att hafva antagit en lag, efteråt särskildt beslutit, att den skall efterlefvas. Ett sådant oskadligt beslut kan ju mycket gerna fattas af riksdagen, i fall det sker enhälligt, men icke skulle det kunna komma till samfäld votering, äfven om en sådan vore tillåten i lagfrågor. Hela vår framställning går ut derpå, att samfäld votering ej kan ega rum i händelse af delade tankar mellan kamrarne, icke att ej ett vidare beslut skulle kunna grundlagsenligt fattas. Statsutskottets betänkande n:r 73 går verkligen ut på att besluta rörande anläggningssättet och är i så måtto oformligt, såsom ingående i en administrativ bestämning, utan att vi derför bestämdt motsatt oss antagandet af dess medlingsförslag, emedan det i sjelfva verket är temkigen oskyldigt. Dermed anse vi oss tillfullo hafva bemött hvad vår samtida i senare delen af sin uppsats anför. Det lärer icke undfajla våra läsare att St.-P.: undviker att direkt besvara den för hela tvisten afgörande frågan om betydelsen af det beslöt riksdagen fattat i afseende å östra stambanan. Vi få höra åtskilligt om att det icke är någonting utomordentligt, att det är oskadligt o. s. v., men hvad det är pnåandrager sig vår ärade kollega att upplysa. Till någon af de olika kategorier af beslut, som riksdagen kan fatta, måtte det väl skola höra, om det kunnat lagligen fattas, och någon påföljd skall det väl hafva. BSt.-P. fäller i förbigående ett ord om lagfrågor,, men till sådana lärer det omöjligen kunna hänföras, ty de skola behandlas af lagutskottet. Att det hvarken är grundlagsfråga eller bevillningsfråga behötver lika litet ådagaläggas, och icke heller hörer det till kategorien af frågor, som röra riksbankens eller riksgäldskontorets styrelse och förvaltning. Det återstår således endast två alternativer: antingen är det en statsregleringsfråga, eller ock en framställning i önskningsväg. I det senare fallet kan regeringen efter godtfinnande fästa afseende vid beslutet eller icke. Vi betvifla i det allra längsta att någon, som sätter ringaste värde på riksdagens anslagsbevillningsrätt och som icke alldeles förgäter vid huru mångfaldiga tillfällen riksdagen i sammanhang med anslagsbeviljandet ingripit ganska djapt i administrativa bestämningar, skall vilja äfventyra påståendet att beslutet icke skulle vara för regeringen förbindande, med andra ord, utgöra ett vid anslaget fästadt vilkor, som icke får vid användniogen åsidosättas. Men är det förbindande, så är det också en statsregleringsfråga. Och om det är en statsregleringsfråga när riksdagen fattar beslut om östra stambanans spårvidd, så är frågan om norra stambanans spårvidd jemväl en statsregleringsfråga, och hon måste då, i fall kamrarne stanna i skiljaktiga beslut; bringas till afgörande i den ordning som 69 R. F. och 65 R. O. föreskrifva. Man må från sin ståndpunkt i sak finna det beslut som fattas i det ena och andra fallet mer eller mindre oskadligt och oskyldigt; i formell hänseende blir ställningen i båda fallen fullkomligt densamma.