Aftonbladet – 3 maj 1870, sida 2

AN MERER WESRARE SRMER SF SE Frågan om ändring af 72 regeringsfor-be en, i syftning att afskaffa bestämmelsen att ! ksbankssedlarne må för mynt i riket erkän-oC as och att de skola med silfver inlösas, fö-!S var i går afton till afgörande äfven i anra kammaren, och blef konstitutionsutskotts fardlag der förkastadt med 130 röster ot 48. Det har således nu ånyo fallit. Den majoritet i andra kammaren, som aflog förslaget, var denna gång betydligt starare än de majoriteter, som fattade enaanda beslut vid de båda senaste riksdaarne under den förra riksdagsperioden, och f2 et är anmärkningsvärdt att antalet af förlagets motståndare riksdag från riksdag mincats i första kammaren, medan det dermot gång efter gång ökats i den andra. e här röstförhållandena . under de tre riksagar förslaget förevarit: Det antogs till hvilande af första kamvaren: . är 1868 med 65 röster mot 33, 1869 73 23, 1870 78 15. Det afslogs deremot af andra kammaren: år 1868 med 89 röster mot 76, 1869 98 67, 1870 130 48, d Debattens hufvuddrag voro desamma, som å rid de föregående tillfällen ärendet till be-lr andling förevarit. Förslagets anhängare , ramhöllo de vådor för eganderätten, som t skulle uppstå för den händelse riksbanken t under någon period af svårigheter kunde blif-1 va urståndsatt att inlösa sina sedlar, hvilka f då komme att falla i värde, men likväl må) ste såsom god betalning mottagas af alla!l dem, som hade något att fordra. . En sådan l, eventualitet kunde inträffa, om. än banken nu ; ansåges vara, hvad den verkligen är, full-: komligt solid; ty riksdagen kan i mnödensl. stund vidtaga sådana förfoganden i afseende 1 a bänken, som sätta den ur stånd att uppfylla sina förbindelser, t. ex. genom en utöfver nu stadgade belopp utsträckt sedelemis: sion. Uppmärksamheten fästades dessutom l: derpå, att tvångskursen ingalunde vore af-l skaffad genom den ifrågasatta grundlagsändringen, enär den fortfarande funnes stadgad : i myntbestämningslagen, med hvars ändring man kunde låta anstå intill dess man funne tidpunkten lämplig, i händelse man i detj. hänseendet hyste några betänkligheter, hvarjemte erinrades att, äfven om denna reform vidtoges, skulle riksbankssedlarne bibehålla l: företrädesrätten att ensamme mottagas istatens uppbörd och i alla lagliga depositioner, hvarjemte det fortfarande blefve i dessa sedlar som staten verkställde alla sina liqvider, till följd hvaraf det icke förefunnes ringaste anledning att de skulle blifva för allmänna rörelsen öfverflödiga och kunna ur densamma utträngas. Det anmärktes föröfrigt, att motståndarne egentligen ej gåfvo några skäl för sitt motstånd, utan att detta förnämligast syntes härröra från någon dunkel tro att reformen skulle vara till gagn för de enskilda bankerna. Dessa åsigter förfäktades af hrr Hierta, Dahm, Lithner, Gripenstedt, ÅA. Bergström, Åstrand, Mannerskants och Nils Larsson i Tullus. Motståndarne kunna fördelas i två särskilda kategorier: de som ansågo förändringen fulkomligt onödig och olämplig, och de som väl medgåfvo riktigheten af den princip, som låg till grund för förslaget, och möjligheten af att den nu gällande bestämmelsen kan komma att medföra vådor, menlikväl ansågo vårt bankoch penningeväsendei allmänhet, och specielt vårt. privatbankväsende, böra ordnas innan denna reform vidtages, hvarjemte från detta håll anmärkningar äfven gjordes mot de bestämmelser, som utskottet föreslagit att sätta i stäliet för dem, som skulle genom förändringen borttagas. De till denna sednare kategori hörande ledamöternas talan fördes förnämligast af hrr Key och Dufva, af hvilka isynnerhet den sistnämnde betonade, att man borde tillse ej blott om en föreslagen reform är principielt riktig, utan äfven huruvida omständigheterna äro sädana, att de medgifva dess genomförande, och huruvida det nya, som. bjudes, är tillfredsställande. Talaren ansåg att det knappast funnes någon som vore nöjd med vårt nuvarande penningeoch bankväsen, och att det för närvarande ej vore riksbankssedlarne, som gåltve anledning till de mesta farhågörna. Mot utskottets förslåg anmärkte talaren att deri ej funnes bestämdt hvad som skulle blifva lagligt betalningsmedel. Han fann motståndarne utgå från det antagandet, att derföre att riksbanken förut gjort bankrutt skall den framdeles komma att göra det; men han ville erinra att dessa bankrutter inträffade på en tid då den s. k. sekretessen iakttogs i afseende å bankens förvaltning, under det riksbanken nu ger större offentlighet åt sin ställning än någon annan bank. Det var för öfrigt icke tvångskursen, som hade framkallat bankrutterna, utan det sig närmande bankrattmessiga tillståndet, som hade föranledt tvångskursen. Tal. bestred emellertid icke att en fara verkligen kunde hota, men detta utgjorde, så länge nuvarande stadgande finnes, en skickelse som hvilar öfver alla och derföre också innefattar en maning till-alla att ställa så till, att banken sättes i stånd att uppfylla sina förbindelser; hvaremot, om detta stadgande icke funnes, de som hade tilltälle att förutse händelserna kunde i tid draga sig undan, hvarförutan man. möjligtvis kunde blifva utsatt för konstgjorda skickelser, på hvilka man icke kunde veta hvem som skulle gagnera. De talare som voro emot förslaget voro för öfrigt hrr Ljunggren, Pettersson, Medin, Östman, Ehrenborg, Engman, Häggström, Fredriksson, A. Persson, Leijer, Hörnfelt, Uhr, Agardh, Jöns Persson, Petter Andersson; C. Ifvarsson, P. Nilsson i Kulhult, Törnfelt och frih. Koskull: j K. M:ts af statsutskottet afstyrkta proposition om öfverlåtelse under full eganderätt åt Stockholms stads och läns kurbusinrättning af den till samma inrättning applåtna egendom å Kungsholmen diskuterades i går e. im. i första kammaren. För bifall talade statsrådet Carlson samt hrr Berlin och Leijonancker, hvilka framhöllo det intresse staten i och för den medicinska undervisningens skull har af att denna inrättning bibehålles