Aftonbladet – 30 april 1870, sida 3

j ) b mande ställning till folkskolan rö; Ia en RT RER NN framträdde -med anklagelse mot den närvarande skolorganisationen och med förslag till dess ombildning, skulle vi varit färdiga att hoppas det bästa både af de förra och af det senare, om icke åtskilliga erfarenheter från de förflutna åren lärt oss, att elementarlärarne sjelfva ofta grundligt misstaga sig ej mindre om bristerna i vår bestående skolorganisation än om medlen till deras afhjelpande. Den ifrågavarande skriften lemnade oss icke länge i tvifvelsmål om rättmätigheten af en sädan misstro. Hr R. har i 4:e hufvudpunkten sammanfattat sina anklagelser mot elementarläroverket och vi skola upptaga dem till pröfning i samma ordning, som han sjelf följt. Den första bristen han anmärker hos vårt elementarläroverk är den, att det intager en främmande ställning till folkskolan och den allmänna medborgerliga bildningen och nästan uteslutande har karakteren af en specialskola för den högre vetenskapliga och embetsmannabildningen. Att vårt elementarläroverk är en specialskola är en sats, som hr R. synes göra sg mycken möda att inprägla och flera gånger upprepar. Vi undra icke derpå; ty satsen är verkligen så ny, att hr R:s läsare torde behöfva läsa den mer än en gång. Man brukar annars med specialskola förstå en sådan, som meddelar de insigter och färdigheter, hvilka för ett visst yrke anses nödvändiga.. Med vårt elemzntarläroverk är förhållandet, oss bekant, alldeles motsatt. Enligt skolstadgans 1 har detta läroverk till ändamål att meddela allmän medborgerlig bildning; och om dess uppgift tillika säges vara att grundlägga de vetenskapliga insigter, som vid universitet eller högre tillämpningskola vidare utbildas, så är härmed naturligtvis icke något nytt eller annat mål för elementarläroverket bestämdt utan endast utsagdt, att den allmänna bildning, som det meddelar, äfven utgör grandläggningen för de studier, som vid universitet eller höre tillämpningsskola idkas. Huruvida denna ildning på sådant sätt fullföljes och utvecklas är för honom såsom allmän medborgerlig bildning fullkomligt likgiltigt. Hr RB. har icke visat eller kunnat visa, att den bildnivg, vårt elementarläroverk faktiskt meddelar, är mindre allmän än den i lag föreskrifna; ej heller i hvilka delar den senare skulle vara en yrkesbildning. När han icke dess mindre kallar elementarläroverken en specialskola, måste han fatta detta ord i en från det vanliga språkbruket afvikande betydelse. Hvilken denna nya betydelse är, kan slutas af den anförda satsens ges med en annan, som hr R. lika omsorgsfullt inpräglar: att folkskolan är den enda allmänna bildningsanstalten hos oss. Skall nemligen folkskolans bildning såsom allmän sättas i motsats till elementarläroverkets såsom speciel, kan detta endast innebära, att den förra är en fordran på alla samhällets medlemmar, då den senare blott tillfaller en del af dem. Enligt denna betydelse af specialskola borde således universitetet, sitt namn och begrepp till trots, med ännu större skäl kallas specialhögskola, då dess undervisning begagnas af ett ännu mindre fåtal bland sambällets medlemmar än elementarläroverket. Men om beskyllningen mot sistnämnda läroverk för att vara en specialskola skall innehålla ett klander derför, att dess bildning kommer icke alla, utan blott några samhällsmedlemmar till godo, då gäller den icke någon dess tillfälliga beskaffenhet, utan dess tillvaro såsom högre läroanstalt än folkskolan, och det onda kan då endast afhjelpas genom institutionens upphäfvande. Ty det ligger i de menskliga samhällstörhållandenas natur, att endast ett lägre bildningsmått kan af alla samhällets medlemmar uppnås. Detta mått ökas visserligen i mån af samhällets stigande utveckling; men alltid måste jemte och öfver det finnas högre bildningsmått, tillgängliga endast för dem, som genom naturanlag och genom en lyckligare lefnadsställning äro i besittning af de för deras uppnående nödiga medlen. För tillfredsställande af denna högre bildnings :behof skola aldrig komma att saknas de erforderliga läroanstalterna, äfven om samhället icke skulle vilja erkänna sin förbindelse att upprätthålla dem, Men ett samhälle, som rätt betänker sitt eget bästa, kan icke lemna dessa anstalter åt de enskildes omsorg. Det måste inse, att den högre, allmänbildningen är ett lika vigtigt statsintresse som den lägre. Ty om också den förra nödvändigt inskränkes till en del af samhällets medlemmar, är dock denna del så mycket vigtigare, emedan den, företrädesvis utgör det kulturförande samhällselement, hvilket sjelft oupphörligt sträfvar uppåt och derunder på såmma gång arbetar på att lyfta den lägre allmänbildningen med sig. Redan för denna senares skull måste således de högre bildfjgsnstaltörna blifva en statens angelägenlet. Men hurudant bör förhållandet vara mellan elementarläroverket och folkskolan? Hr R. anser till och med såsom den väsentligaste bristen hos vårt elementarläroverk, att det intager en främmande ställning till folkskolan, hvarmed han menar, att det icke omedelbart upptager och fullföljer hennes undervisning; och han klandrar, att man genom högre folkskolor och folkhögskolor sökt höja den otillräckliga folkbildningen, då sådana inrättningar till erforderligt antal icke kunna hos 0ss åstadkommas, men vi deremot ega en närmare och mindre kostsam utväg till bristens afhjelpande i att låta elementarläroverken jemte sin egentliga uppgift äfven öfvertaga den att under ett visst stadium verka såsom en högre folklig och nationel bildningsanstalt. Det kunde sättas i fråga, om icke det systematiska sammanhang,, hr R. påyrkar mellan de begge läroverken, skulle redan genom den yttre ställning, hvari det bragt I folkskolan i förhållande till elementarläroverket, medföra vådor för den förra. Ett läroverk, som icke har sitt mål inom sig Isjelft, utan inom ett annat, under hvilket det såsom förberedande underordnas, saknar ; rd den inre och yttre frihet, som för dess fulla verksamhetskraft är ett oundgängligt vilkor; det förlorar: också lätt den känsla af ansvar, som utgör ansträngningens kraftigaste sporre, och det rätta intresset för Jett arbete, hvars frukter det icke sjelft får se och bedöma. HLångtifrån att höja folkbildningen hos det stora flertalet, som icke skulle gå att vid elementarläroverket fullfölja den i folkskolan började bildnipgkursen, kunde således den nya anordningen lätt komma att hedtrycka henne. Vigtigare är emellertid, att hr R:s anklagelse mot elementarläroverket för dess främkomligt förbiseende af de begge läroanstalternas olika mål och deraf beroende inbördes förhållande; ett förbiseende så mycket obeI gripligare, som blott den flyktigaste eftertanke synes kunna tillräckligt lösa, att folk-Iskolebildningen är någonting annat än första G stadiet af elementarläroverkets bildning. Elementarläroverket emottager gossen minst 10 år gammal och beräknar att behålla honom i 9 år under en ålder, då hans alltmer utvecklade själskrafter medgifva och fordra en alltmer vetenskaplig behandling af de läroämnen, han skall inhemta. Folkskolan deremot behåller barnet endast några få år och måste vanligen lemna det ifrån sig, redan innan det hunnit den ålder, då ett djupare inträngande i läroämnena blir möjligt. Denna eo olikhet i lärjungarnes ålder och läsetid är