Aftonbladet – 30 april 1870, sida 2

f detsamma, så att den metalliska vätska om rinner ur såret måtte genom intelligenens kanaler strömma till och verka uppifvande på fredsbudgetens utmagrade kropp. Detta beror också af era ministrars bekymnerslöshet med afseende på den allmänna indervisningen, på de deputerades liknöjdhet, vå misstroendet hos senatorerne och på de låliga tänkesätten hos presterne, som icke vilja att grannas Jean skall en dag kunna komma fram med förebråelser mot församingens pastor. Jag vet väl, sire, att i påfvens stater, der man låter befolkningen inandas encyclica-blommans jufva doft, okunnigheten blifvit upphöjd till grundsats; men i ett land der den allmänna omröstningen utöfvas, innebär det stora flertalets .okunnighet den tydligaste straffdom öfver de styrande. Jag framkallar väl ers majestäts öfverraskning när jag säger, att sedan mer än ett år tillbaka är ett lagförslag om kostnadsfri undervisning så att säga i görningen och att detta lagförslag, som blifvit qvarhållet på lasarettet, ännu ej hunnit ligga ut sin tid. Således, sire, af tio millioner varelser, beklädda med politiska rättigheter och kallade att nedlägga ett ja eller ett nej i omröstningsurnan, finnas fyra eller fem millioner som ej kunna läsa, d. v. s. ega ej den allra första kunskapen i den medborgerliga katekesen, icke det svagaste begrepp om de rättigheter de ega. Det är just denna massornas okunnighet, systematiskt underhållen af en förening för reaktionära syften, som gör att så många äro tveksamma rörande lämpligheten af den plebiscitära styrelsen. Att tillfråga ett folk innan det förmår, jag vill ej säga begripligt svara, utan blott stamma fram svaret, det är ju precis som att spänna vagnen framför oxarna. Lär folket först att tala, sedan kan ni fråga det. Jag är säker på, sire, att om ers majestät vetat af det allvarsamma faktum jag nu omtalat, den absoluta okunnigheten hos en så anmärkningsvärd del af valmännen, skulle ni icke tillåtit att man inflickat i senatskonsultet denna 13:de artikel, som åt kejsaren förlänar för beständigt rättigheten att vädja till folket på sidan om den lagstiftande makten. Den makt, som stiftar lagarne, förstår väl detta bättre än valmännen, som alldeles icke förstå det. Då okunnigheten är i minoriteten och således oansvarig, kan det då antagas, så länge begrepp om sundt förstånd finnes i vårt land, att den tillfrågade okunnigheten skulle kunna genom ett ja eller ett nej tillintetgöra de af lagstiftaren diskuterade och voterade lagarne? Jag är icke någon politisk person, sire, det hör icke till mitt yrke; jag eger icke Gambettas vältalighet, jag hyser icke hr Sögur dAguesseaus till ingenting tjenande agg, jag är ej optimist såsom hr de Persigny, jag har icke hr Rouhers aplomb, jag saknar likaledes hr Emil Olliviers sjelfförtroende. Jag är af den sortens virke, som ej kommer in i den. administrativa maskinverkstaden; regeringens verkmästare ha aldrig kunnat begagna det; men jag har mitt lilla omdöme jag också, liksom många andra; och om jag skall framlägga min innersta öfvertygelse, så icke blir det 13:de artikeln, som kommer att afleda dessa farliga loftströmmar, hvilka på det politiska språket kallas revolutioner. Långt ifrån att tillsluta porten öppnar 13:de artikeln den på vid gafvel för tilldragelserna. Den gifver åt regenten rättigheten att personligen intervenera i de offentliga angelägenheternoa, ja till och med, om han så vill, att stöta in författningen i statskuppens mörsare. Ingen äkerhet mer för nutid eller framtid, för o8s eller för dem som komma efter oss. Vi ha lagar i dag, dess bättre, men vi ha inga i morgon, dess värre. Vi veta att vår frihet, våra intressen — handel, industri, välstånd — allt sådant der hänger på en endas lefnadstråd och när den brister blir det att börja om igen. Jag letar i mitt hufvud efter med hvil ken mytologisk personlighet jag skulle kunna jemföra en nation, som vore dömd till det straffet att taga ett steg fram och två tillbaka, och jag kan ej finna någon bättre än den olycklige Sisyphus, som vältrade upp till bergets spets klippstycket, som oupphörligt störtade ned igen till bergets fot. Det mål, till hvilket regenten bör sträfva, det är stillandet af oron i sinnena, försonandet af partierna: att hålla vägen ren, det är den stora konsten i politiken. Jag tviflar på att 13:de artikeln leder till detta resultat. På samma gång den väpnar suveränen med den onaturliga rättigheten att göra en statskupp, uppmanar den medborgarne att sluta sig samman för att göra en revolutionskupp. Vi trodde att den allmänna omröstningemw fritt tillämpad, för alltid skulle befria oss från denna förfärliga öfverraskning. Trettonde artikeln ställer framför oss hotande eventua; liteter. Den utsår oförsonlighetens frö — framtidens skörd! Hvad angår plebiscitet på den 8 Maj, så skulle jag begagnat tillfället, om ett sådant gifvits, att, som man säger, hålla situationen öppen. Men den dag i dag, är man absolut inte ense vidare; förbistringen i Babel var ren harmoni i jemförelse med den anarki, till hvilken vi kommit. Opinionerna dela sig i nyanser, som åter fördela sig i omärkligt skimmer. Så många menniskor, så många åsigter. Den ena förklarar att han är emot plebiscitet, men att han voterar för plebiscitet; den andra att han skall rösta ja af fruktan att rösta nej; den senares ja säger hvarken ja eller nej, den förres ja betyder hvarken nej eller ja. Man går bland dessa motsägande ja liksom i en labyrint; man nyper sig i armen för att känna om man är vaken eller om man drömmer. Af hundrade i urnan nedlagda ja skola åttio ha lika många olika och kanske hvarandra motsatta betydelser. Hvilken förfaren man skallefter voteringen infinna sig för att göra upp räkningen rörande dessa olika uppförande på ena sidan dem som tillfalla kejsardömet oeh å den andra dem som tillhöra dessa män, som man senast i går kallade qvarlefvorna af de gamla partierna? Ifall kejsarriket, på det sätt frågan nu föreligger, tager för ontant alla inskrifna ja i sin activa uti den stora omröstningsliggaren, skall det inse att det förr eller senare måste lemna rabatt. Hvad angår alla de nej som erhållits genom denna ,activit devoranten, så vill jag ej tala derom; de skola bli de talrikaste, men de konstituera hvad man skulle kunna benämna alla styrelsers gemensamma fond, de tillhöra alla regimer. Sire! Jag förblir, med djupåste vördnad, ers majestäts ödmjuke tjenare Edmond Tezier. ess Skrätvång—Mi3sräkning. sa