Aftonbladet – 28 april 1870, sida 3

, — Herliginnan af Berry, på officielt språk kallad Madame, afled nyligen på sitt godsi Steiers mark, såsom vi förut omtalat, liksom vi äfven berört några af hennes slägtförbållanden. När underrättelsen om hennes död anlände till Paris utkommo de legitimistiska bladen med sorgkanter. Hon blef gift den 17 Juni 1816 i Paris med hertigen af Berry, men äktenskapet räckte ej längre än till den 14 Februari 1820, då hertigen föll för I Louvels dolk. Mördaren hade utsett hertigen af Berry till sitt offer endast af den anledningen, att han i denne, som af alla bourbonerna var den ende som kunde hoppas Ed ättlingar, trodde sig bereda hela dynastiens undergång. Men han hade missräknat sig. Den 29 Sept. 1820, sju månader efter mordet på hertigen, födde hertiginnan en gosse, som fick namnet Henri af Bordeaux, den sedermera så bekanta grefven af Chambord, legitimisternas konung Henrik V. På det ej barnets äkthet skulle kunna betviflas — han var ju den bli vande tronarfvingen — hade franska hofvet vidtagit alla möjliga åtgärder, men detta hindrade dock ej att den nyfödde troddes vara ett understucket barn. Två år sörjde hertiginnan sin på ett så rysligt sätt mördade man, men sedan frambröt hennes lefnadslust starkare än förr. Hennes: hofhållning i Pavillon Marsau och på slottet Marsau blef den mest lysande. Helt oförberedt träffades hon af Juli-revolutionen och hon lemnade med bourbonerna af den äldre linien Frankrike och for till England. Derifrån reste hon sedermera till Neapel för sina planer, och, då hon der ej erhöll påräknadt understöd till Modena. Der fick hon af hertigen tillåtelse att upprätta ett hof åt sig och utnämna ministrar, I April 1832 tog hon ett steg vidare, hon hyrde ett fartyg och seglade med några få ledsagare till sydfranska kusten. Hon räknade med bestämdhet på en allmän resning i Marseille, men trupperna kunde icke förmås till affall. Det oaktadt uppgaf hertiginnan icke sina planer; hon lät sätta sig i land på kusten och genomreste i sällskap med en stallmästare en stor del af Frankrike utan att bli upptäckt. I Vendee var hon, förklädd till bondqvinna, ofta nära att bli fången. Slutligen fann hon i Nantes en tillflyktsort. Der tillbringade hon flera månader, men angafs slutligen af en regeringens spion. En noggrann husvisitation anställdes men utan något resultat; redan började polisen tro, att den blifvit narrad, då den hastigt hörde ett svagt knackande som kom från spiseln. Man tog bort elden, ref bort spiselhufven och hertiginnan, nära qväfd af rök och nedsotad, drogs fram ur sitt obeqväma gömställe. Regeringen visste icke att börja med hvad hon skulle göra med fången, som emellertid tillsvidare internerats på fästningen Blaye. Då förhjelpte hertiginnan sjelf regeringen ur förlägenheten. Hon förklarade, att hon 1831 hemligen gift sig i Italien med markis Lucchesi och att hon snart väntade sin nedkomst. Så var också fallet. Nu var hela förtrollningen försvunnen som knöt sig till hennes namn och Ludvig Filip kunde utan risk släppa henne ur fängelset. Sedan den tiden bodde hon för det mesta i Venedig. Hennes man Lucchesi, en f. d. diplomat, erhöll sedermera titeln hertig della Gracia och afled sex år före henne eller i April 1864. — Bara bankir! Den ryktbare zoologen Agassiz, hvilken sedan 25 år tillbaka är bosatt i Nordamerika, var en gång bjuden till en dryg mayor i en större stad och denne meddelade Agassiz, att ban i sina unga år intresserat sig för naturvetenskaperna, men öfverhopad af affärer försummat det naturvetenskapliga studiet. Jag blef bankir och är nu hvad jag är,, slöt mayorn i en mycket sjelfbelåten ton. Agassiz omtalade i sin tur för honom sin ungdomshistoria: hans far hade skaffat honom plats i ett bankirhus sedan han genomgått en högre bildningsskola, hur han oupphörligt bedt sin far att han skulle få studera ännu ett år, så ett år till och så ett tredje och hur afgörande detta tredje varit för bans framtid. Ni ser således, min bäste hr W., — så slöt Agassiz — att, utan min lilla envishet den tiden, hade jag nu inte varit annat än — bankir! Man kan tänka sig hur lång i ansigtet vår kräfstinne mayor och bankir blef vid dessa ord. — Till en kuriositetshandlare i Paris inkom en herre och följande samtal uppstod mellan honom och butikens egare: Ni borde verkligen köpa den här hvilande baccanten, marmorn är utmärkt vacker och det är ett arbete af Clsinger. — Men det är ju en onyttig artikel. — Visserligen, men den kommer att taga sig så bra ut när ert sterbhus realiserår era mobilier. sr sa eg ASLAN NIKSNENINENIINNNNNNNR rr