Aftonbladet – 28 april 1870, sida 2

Jag hade nu sansat mig tillräckligt för att säga honom hvad som händt mig, allt under det att jag vände på hufvudet för att lyssna. Han skall ej följa er hit. Hvad den der gångstigen beträffar, är den af gammalt räknad som allmän tillhörighet och der har han rättighet att gå, i fall han så behagar. Jag ämnade åter gå framåt boningshuset; han lade lugnt min arm inom sin: Tillåt mig att föra er, Anna; ni darrar ännu. Öch vi gingo så. Hvad var det jag hörde er säga till mrs Peuon, om att lemna Chandos?, Jag anser tiden nu vara inne derför. Om miss Barlieu vill emottaga mig, så far jag till Nulle. Jag har just nu skrifvit och frågat derom. Detta var således brefvet, som ni sjelf har bwit till posten! Var ni rädd att jag skulle undansnilla det, liksom mitt blef det? Nej, visst inte! Jag tyckte att promenaden skulle göra mig godt. Ni företog den väl sent. Jag sade honom ej att jag fördröjt mig genom att plocka skogsväxter och blåbär och att jag under mina tankar på honom hade gått vilse. Hvad är detta? sade hän. Det var min vackra gröna bukett som hade ådragit sig hans uppmärksamhet. Utan att bedja om lof tog han en af de bästa plymlika qvistarna och stack den i sitt knapphål till ett minne. I fall ni kommer att resa, måste jag ha: någonting som kan erinra mig er, Anna. I hans röst låg ett skämtsamt uttryck, iksom han behandlade frågan om min resa) om en lek och som han visste att den ejli kulle bli af. Jag skall fara, mr Chandos! Ja, ja, det förstås! Men inte ännu. Emily