Aftonbladet – 26 april 1870, sida 3

Rå ere rg SVIU UU Uagen Ucipa VOFO ULSALLA. Då lät konungen promenera kring alla gator tre stora charer, hvardera dragen af åtta hästar; en Bachus, klädd i teaterkostym, satt på första vägnen och kastade ut vin i buteljer, som voro omlindade med halm. En Ceres satt på den andra vagnen, utdelande kött och bröd. Den tredje vagnen var för Abondancen, utkastande medaljer af silfver, slagna öfver kronprinsen. En mängd komparser, klädda såsom gudinnornas och Bachi bofbetjening, omgåfvo eller sutto i åkdonen; men då alla dessa gudomligheter voro lätt klädda, så fröso de förfärligt. De begge gudinnorna, två operaflickor, lätt klädda och barhalsade, sutto på en tron, som skakade dem så, att de måste fastbindas. Ceres sjuknade på Södermalmstorg och måste föras in i ett borgarehus för att vederqvickas, och Abondancens (ymnighetens) vagn gick så sönder, att den på flera timmar blef uppehållen. Under hela detta spektakel red konungen omkring vid vagnarne; och förlustade sig hos pöbeln, som slets och slogs om kött, bröd och vio. Under dessa lustbarheter gaf konungen ett förnyadt prof på sin ytterliga ömtålighet i etikettsfrågor. Till Stockholm avlände på hösten 1778 österrikiska ministern grefve Kageneck med sin grefvinna. De blefvo presenterade för konungen och bivistade alla ceremonier och feter; men sedan drottningen efter sin nedkomst skulle gifva cour, så upp. stod, fråga om grefvinnan vid presentationen ville underkasta sig svenska hofvets etikett och kyssa drottningens hand, hvartill den: förra bestämdt nekade, och hon blef således ej admitterad till presentation, Konungen upptog grefvinnans gensträfvighet illa, men hofvet i Wien gillade den. Kort derefter be-l sökte konungen börsassembleen, dertill adel,l: borgare och främmande hade rättighet att köpa biljetter. Då konungen erfor att grefvionvan Kageneck var tillstädes, blef han ond, ! ansåg henne hafva brutit mot konungens dignitet och all värdighet, och ceremonimästaren fick genast befallning att afvisa grefvionan, hvilket ock verkställdes. Hela diplomatiska kåren blef häröfver högeligen förbittrad, och både det österrikiska och öfriga hotven gjorde mot konungens åtgärd de skarpaste före! ställningar. Ministrarne hotade med deras: rappel och att hädanefter endast legations-! sekreterare skulle hitsändas. . Konungen blef! nu bekymrad, men kunde endast beqväma sig ! till meddelandet, att så snart danska ministerns fru, som förut underkastat sig handkyssningen, lemnat Stockholm, så skulle etiketten äfskaffas för alla ministerfruarne. Ickel! destomindre fick grefve K. sitt hofs befall-! ning att afgå till Kjöbenhavn. d Oaktadt statsfinansernas bedröfliga skick, lså bedröfligt, att statskontoret ej kunde ut-! betala lönerna och icke liqviden för förfallna skulder, afgaf statsutskottet vid 1778 års J gm ett smickrande betänkande öfver statshushållningen och de storverk som konungen Il i finanssakerna uträttat och tillstyrkte stän-C derna att förlänga terminen af de förra ex-l! traordinära bevillniogarne till nästa riksdag! (hvars sammankallande berodde ensamt afd konungen), och detta bifölls af alla stånden utan någon öfverläggning. — Emellertid bade den guldgrufva som konungen, intalad af Liljencrantz, Ulrik Scheffer och Wrangel, trott sig finna i kronobrännerierna, icke blott utsinat utan vållat ofantliga förluster. Redanl; 1778 hade på denna industri af konungen , js Sr 0 tunnor guld som upplånats, d oberäknadt 12 tunnor guld årligen som ständerna sedan 1772 åtagit sig som kontribui tion. Stora qvantiteter bränvin voro upplagda som icke kunde säljas och stora spanmålsupplag blefvo genom vanskötsel odugliga. l, Till följd af medlidande med alla dem som blif0 vit lagförda och straffade för oloflig brävvinsbränning, hvilken i stor skala bedrefs, mildrades straffbestämmelserna och böterna nedsattes till hälften, men tillika stadgades att allt det somlrofgiriga åklagare orättvist utpressat skulle I de bötfällda eller deras arfvingar återgäldas. Häraf följde retroaktiv-anspråk mot kronan, i hvilka ej blifvit förutsedda: lönnbränningen, ökades och bränvinsförsäljningen från krono-; magasinerna minskades ändå mera, och statsg kontorets inkomster minskades derigenom äf-!g ven, så att hvarken beviljade löner kundel, utbetalas eller den kungliga civillistan få sina anslag. En tidning utgafs 1779 — StockholmsPosten — af Haldin — som med begagnanden af den tryckfribetsförordning, hvilken konunN gen sjelf utfärdat, med mycken skärpa au-! grep många oskick, bland andra administrai tionen af kronobrännerierna, hvilka grundlagsvidrigt tillkommit. Konungen fritogs, men hans rådgifvare anföllos dervid så mycketsträngare. Dessa, riksråderna Scheffer, statssekreteraren gr och general Wrangel, som an-l; fallet direkt rörde, klagade bittert och inta-ly lade konungen att det gällde hans myndig-!y het, att författaren begått majestätsbrott och , att hans hufvud måste falla. Konungen låt-j, sade så som han ej angripits, yttrade att tid-;, ningens klander, voro berättigadt, men — för! att soulagera sina ofvannämnde rådgifvare,, så anbefalldes åtal inför domstol. Boktryc-; karen och bokhandlaren arresterades och tidningen seqvestrerades. De arresterade upp-lq gåfvo Haldin såsom författaren och begärde att på fri fot ställas, hvilket Svea hofrätt dock afslog. Haldin hade varit anställd i konungens kansli, var mycket beläst, men orolig och dyster till lynnet. Polisen lät trumma efter honom på gatorna. Han greps en lördagsafton på ett sommarnöje hos en gammal riksrådinna Stjernstedt. Hofrätten samMmanträdde på söndagen, och höll med Haldin ett inqgisitoriskt förhör: honom vägrades rättegångsbiträde, men han försvarade sig med så stor kraft och djerfhet, att hofrätten såg sig nödsakad lemna honom två dagars anstånd att författa, sin försvarsskrift. Haldins hustru,som fick företräde hos konungen, bad om beskydd och benådning för mannen. Konungen tröstade henne och öfverståthållaren fick befallning att Haldin skulle med mildhet behandlas. Han fick penningar från många håll och han vann mera på sin arrestering, än I genom sin litterära verksamhet,. ( Hans mästerligt författade försvarsskrift,!, uppsatt på två dagar, och den allmänna opinio, h e t j i f L l Nm bl AR bor Lå brå 14 botbat te pe bet okrrd nens påtryckning verkade, att Hofrätten dömde endast till — tre veckors vattenoch brödstraff. Men dermed var konungen icke nöjd, ty ju brottsligare Haldin hade tyckts vara, desto större hade konungens benådning kunnat gestalta sig. Både Haldin och åklagaren appellerade till rådet. Konungen söktel; nu inverka på riksråderna för en dödsdom och den fälldes ock, men konungens båda röster erfordrades dertill, Boktryckaren och bokhandlaren, hvilka tvärtemot lagens ord höllos i fängelse, dömdes till 14 dagars vattenoch brödstraff. Mot dessa domslut höjde l: sig nu allmänna rösten och konungen skonades allraminst. Samma dag Haldins öde blef afgjordt — den 18 Maj — gjorde konuögen bröllop åt en fröken. Rosen, som giftel sig med baron Ruuth: Haldin, som umgicks mycket i Rosens familj, författade i fängelset ett skaldestycke, deri han liknade fröken Rosen vid en vestal. Det var ett bruk i Rom att när en vestal mötte en brottsling, : så blef denne frikänd. Deraf gjorde han nu en tillämpning på sig, men medgaf ej att han var en brottsling: han hade blott talat sanning. Fröken Rosen bad nu om Haldins RR KG AE vinne.