Aftonbladet – 25 april 1870, sida 3

Vara telegram redogör för dess hufvu nd sakliga innehåll, Kejsaren uppställer h mn det vanliga ditemmat mellan ordningen o an friheten ä ena sidan och revolutionens M nn dusahufvud å den. andra. Men I den on fråga känner han sina frarsmån, och det r i Säkerligen ej för att på nytt få höra der är tankar i denna sak som han gjort sig besv att arrangera hela detta plebiscitära skåd spel. Manifestets egentliga kärnpunkt o tillika hufvodsyftet med hela plebiseitet um I säkerligen den der en passant uttalade ö a skan, att på detta sätt betrygga tronföljde fredliga öfvergång till hans son. Det är on in. ) kring denna tanke kejsarens alla åtgärder m am ) mera, röra sig, ej mindre när han söker smet Opititonen genom skenbara eftergifter, än nå han i denna konstitutionens lönnlåda som u rögöres af den 13:e artikeln gömmer åt sone fot I statskuppernas verktyg. . Senatens behandling af det nya förfat ningsförslaget erbjöd intet htresse. Denn till döden dömda föreainling, som dock hs utsigt att snart få lefva upp igen under e ny form, bidehöll ända till det sista denn karakter af böjlig servilism och stel konser vatism som allt igenom utmärkt henne. All amendementer återtögos det ena efter de andra, med undantag af ett enda, och dett antogs endast emedan det gaf församlinge ett tillfälle att få ge den personliga makte ett nytt bevis på sin underdånighet. 1 de nya konstitutionen bestämmes att den ny senatens medlemmar skola utnämnas af kejsa ren, sedan han hört sina ministrar. Dett vilkor ansågs obehöfligt, och senaten beslö att kejsaren skall ega att utöfva sin utnäm. ningsrätt utan att ha inhemtat sina rådgif vares mening. Det märkligaste talet unde debatten var Lagubronnigres, som betraktad frågan ur synpunkten af Frankrikes utrikes. politik. Hr Lagugronniere är, som bekant kandidat till den efter Daru lediga platsen Det fins i Europa, sade han, vissa själar som Ero benägna att tro att Frankrikes handlingsfrihet är förlamad genom den liberala rörelse som nu pågår hos oss, Man tror att friheten kunde bereda kejsaren förlägenheter. Ingenting är emellertid mera ogrundadt. Det Ijär nödvändigt att man vid det högtidliga prof som skall försiggå finner det liberala Frankrike bredvid kejsaren. Det är nödvändigt att det i det jute, likaväl som i det inre, framstår i hela den imponerande enbheten af sin nationella makt och sin politiska och nationella storhet. — Alla senatorerna täflade för öfrigt om att lofprisa den nya kejserliga fribeten. Endast den franska högJunkerismens representant, den bekante Segur TAguesseau, kunde ej förmå sig att instämma i den allmänna lofsången. Han såg med vemod tillbaka på de flydda sköna dagarne under absolutismens jernspira. Hvilket bruk tänker regeringen göra af sin seger ? frågade han; ty det går nu ej längre an att helt godmodigt säga att det (vid plebiscitet) hvarken ges segrare eller besegrade. NationalinItresset fordrar att regeringen begagnar sin seger. Om den hand som styr det franska folket beköfver en sammetshandske, måste dock handen sjelf vara af jern. Dessa ord, som den höga församlingen för ett år sedan skulle applåderat med raseri, voro dock nu för särande för deras finare vordna nerver, och den uppriktiga auvergnaren fick till och med höra några hyssjningar. Debatten afslöts med några ord af Öllivier, der denne statsman gaf ett nytt prof på sin förmåga att antaga tonen och andan hos den församling till hvilken han talar. Vi skola segra, ut. ropade han, vi äro vissa derpå, och detta af två skäl. Först och främst emedan framåtskridandet sedan 1852 oupphörligt fortgått och ej för ett enda ögonblick stannat, och för det andra emedan kejsaren varit storsinnad och ädelmodig mot sina motståndare och aldrig behandlat dem som besegrade. (Cayenne och Lambessa!) Han representerar försoningen, och man vet det. Allmän entusiasm, patres conscripti springa upp frän sina bänkar, eller rättare sagdt resa sig så fort de kunna, och äro nära att qväfva den nye j: Rouher med sina omfamningar och lyckönskningar. Under allt detta, säger en korrespondent till LIndependance, sitter den gamle och rätte Rouher på presidentstolen och småler på sitt sarkastiska vis. Vensterns manifest utkom i Paris förliden torsdag. Det är undertecknadt af 17 deputerade af venstern samt 8 representanter för den demokratiska pressen i Paris och landsorten och har följande lydelse: 4 Till våra medborgare. a Den 2 December böjde Frankrike under en( mans makt. I dag är det personliga styrelsesättet dömdt af sina frukter. Erfarenheten fördömer det, nationen visar det ifrån sig. Vid de senaste valen har franska folket högt uttalat sin suveräna vilja: det vill i stället för det farsonliga regementet sätta landets styrelse genom et. EJ FJ rr RR j ( ( Den nya författning om hvilken regeringen uppI manar er att sttra er, tillfredsställer hon nationens önskningar? Nej. Den nya författningen upprättar ej landets styrelse genom landet. Hon ! är endast en skenbild deraf. Det personliga styrelsesättet är visst icke tillintetgjordt. Det bibehåller sina mest fruktans-y, värda prerogativer orubbade. Det fortfar att fint nas till. i förhållandena till utlandet, genom den? ersonliga rättigheten att afsluta fördrag och för-! klara krig, rättigheter hvaraf det i femton år H gjort ett för fäderneslandet så förderfligt bruk; i!n det inre genom statschefens personliga styrelse y med tillbjelp af ministrar som han utnämner, af C ett statsråd som han utnämner, af en senat som han utnämner, af en lagstiftande kår som han genom den officiella kandidaturen och den admini-2 strativa pressionen låter utnämna, af högsta befär-n let öfver den väpnade styrkan, af utnämningsrätten till alla embeten, af en till en ytterlig grad t drifven centralisation, som lägger i hans hand alla landets organiska krafter, som lägger beslag på kommunernas sjelfstyrelse och ej ens! lemnar befolkningarna rätt gheten att välja sinasS kommunala embetsmän. Slutligen, och för att sätta kransen på dennasg byggnad af kejserlig maktfullkomlighet, öfverlemnar den nya konstitutionen åt statschefens utesluande initiativ -den rätt som tillhör hvarje fritt folk att, när det anser det nödvändigt, reformera sina grundlagar, på samma gång hon lägger i den In verkställande maktens händer den cssariska rät-n igheten att vädja till folket, en rätt som ej är!q någonting annat än det beständiga hotet med en statskupp. Sådan är den författning man föreslår er. Dete! ir er abdikation man begär af er. Viljen I un-o lerskrifva henne? Viljen I förnya kejsardömets! r ullmakt? Viljen I under sken af det parlamen-!y ariska systemet befästa det personliga styrelse-