Aftonbladet – 20 april 1870, sida 2

detta hänseende undanröjt all osäkerhet genom den förklaringen, att han vill gifva ökad craft åt regeringsmakten i konungens handr. Det är således den personella styrelsen, hvilcen, såsom enligt hans tanke tillhörande vårt statsskick, han vill förstärka och hvars försvagande han beklagar. , Här skilja sig våra åsigter. Åfven jag önskar, lika varmt som han, en stark konunga. makt; men jag menar härmed icke den personella, utan den kollektiva eller konstitutionella konungamakten, d. v. s. den statsmakt, som jemte nationalrepresentationen, hvilken utgör den andra statsmakten, har sig anförtrodd högsta ledningen af samhällets angelägenheter. Långt ifrån att beklaga de törändringar, som gjort vårt land, åtminstone vida mindre än förr, beroende af en personel styrelse, och således också af slumpen, som så nyckfullt och olika begåfvar äfven dem, hvilka födas till purpurn, tror jag, att just härati ligger en anledning till glädje och till stolthet. Jag säger med afsigt både stolthet och glädje, ty det folk, som icke i främsta rummet sjelf råder öfver sina öden, måste icke allenast känna en förödmjukelse af att vara försatt i ett omyndighetstillstånd, atan derjemte finna sig tryckt af en ständig osäkerhet och oro. Eller saknas väl varningar i detta hänseende i vårt eget lands historia? — Må man med sina tankar gå tillbaka till Carl XII:s, Gustaf IIT:s och Gustaf IV Adolfs tidehvarf och derefter göra sig den frågan, om vi ej haft nog af det personella regeringssättet och om det kan vara skäl att i öppen eller förtäckt gestalt önska sig detsamma åter. Jag påstår dessutom, att detta regeringssätt alldeles icke är det, som finnes föreskrifvet i våra grundlagar eller öfverensstämmer med deras anda. Redan i 1809 års reoeringsform sökte man att uti statsrådsinrättningen skaffa sig ett skydd mot den personella regeringsmaktens vådor, och ännu mer utvecklades detta genom departementalstyrelsens införande år 1841. Denna institution, sådan den nu är, motsvarar visserligen icke helt och hållet hvad man i andra länder kallar ministören, men genom det nya representationssättets införande och genom statsrådets förändrade ställning till riksdagen har ett närmande härtill onekligen egt rum. Föröfrigt har det vid mer än ett tillfälle visat sig, att statsrådet i sin närvarande form verkligen förmått lemna det skydd, som Srundlagsstiftaren afsåg, och lyckligen kunnat afböja förhastade, äfventyrliga beslut, och på grund häraf har det också, enligt mitt omdöme, gjort sig väl förtjent om fäderneslandet. Det ligger uti sakens natur, att dylika åtgärder, som äro af negativ beskaffenhet, icke blifva tör alla märkbara, men de äro derför ej mindre verkliga och böra ej lemnas ur räkningen, om man vill rättvist bedöma institutionernas värde eller personer: nas förtjenst. Emellertid synes grefve Hamilton nu vilja mirska statsrådets kollektiva betydelse och inflytande, ty annorlunda kan jag icke tolka hans tillkännagifna afsigt att gifva ökad kraft åt regeringsmakten i konungens hand. Men att detta skulle ske genom tillsättandet af en konseljpresident, som skulle utgöra en exponent af regeringens grundsatser., måste jag i likhet med J. A. H. förklara mig icke kunna fatta. I sin senaste artikel framkastar J. A. H., förmodligen på skämt, att man, för att inse detta, möjligen skulle hafva varit statsråd. Jag har verkligen haft denna ära, men bekänner ändock min oförmåga att nöjaktigt komma till rätta med törklaringen; ty att grefve H. skulle, med förordnandet af en konseljpresident, åsyfta att denne, såsom konungens särskilda ombud, egentligen skulle utgöra en tygel på statsrådet, hvarmed detta skulle styras, eller att han skulle verka som en kil, för att spränga ett för allenastyrandet obeqvämt motstånd af ett enigt statsråd, har jag hvarken rättighet eller anledning att antaga. För mig vill det tvärtom synas, som vore det nästan alldeles gifvet, att genom tillkomsten af en konseljpresident statsrådets poliiska vigt skulle mera ökas än minskas, och lå detta jemväl, enligt min åsigt. är det bästa medlet att, såsom jag lifligt önskar, uppipprätthålla den konstitutionella konunzamakten i sin fulla styrka, så skulle jag väl cke egentligen hafva något emot att ett conseljpresidentskap inrättades; men jag tror lock icke, att en sådan anordning är för ändamålet nödvändig. Enligt lag och häfd är justitiestatsministern den främste ledanoten i statsrådet, och behofvet att någon innes, som leder och öfvervakar dess samälda arbete, kan på detta sätt i de flesta all, utan alltför stor svårighet och utan att räcka afund eller missnöje, upptyllas. Väl kulle det kunna hända, att någon annan edamot af konseljen än justitiestatsministern gde de för konseljpresidentskapet lämpligate egenskaperna, men i sådant fall uppstår äkerligen också frivilligt, och liksom af sig jelf, det förhållande, att den mest framstånde personligheten utöfvar ett ledande inlytande. Hafvudsaken är, att den konstiutionella regeringen, d. v. 8. konungen och tatsrådet i förening, eger styrka och ansende. Och det blir då, AR mig, för alla lem, som önska att härtill bidraga, en pli utt icke utan bebot och giltiga skäl, vid varje tillfälle, som erbjuder sig, mot regeingen framställa sväfvande anmärkningar ch klander eller uppväcka och utbreda missöje ; ty sådant måste i längden undergräfva örtroendet och minska fastheten. Det finnes likväl en annan fara för den onstitutionella konungamaktens oförminskade raft och inflytande, vida större än den, som stadkommes genom upprepade, opåkallade nfall mot regeringen, och denna består deri, tt regeringen söndrar sig inom sig sjelf. )cH allra störst blir denna fara, om söndrinen eger rum, icke mellan konseljens medammar inhärdag ntan mallan kannnoaen Aanh