Aftonbladet – 20 april 1870, sida 2

STUURBULI den Vv April Ofverläggningen i första kammaren om dåcharge-betänkandet har någon tid blifvit fort. satt i den offentliga pressen och der antagit icke obetydligt större dimensioner än sjeltva förhandlingen inom kammaren. Den öfverflyttades på det nya fältet af signaturen J. A. H., som i D. A. gjorde de af frih. von Schwerin och grefve Henning Hamilton uttalade åsigter till föremål för åtskilliga betraktelser och anmärkningar, hvilka åter upptogos till besvarande af grefve Hamilton, som riktade mot hr J. A. H. den allvarsamma beskyllningen, att den ståndpunkt, på hvil-: ken han befinner sig, icke är sanningens. Härpå har följt ett nytt genmäle af J. Å. H., hvilken syntes taga ganska lugnt den nämnda tillvitelsen, som måhända i ett annat land icke skulle kunnat aflöpa utan en utmaning. Derjemte har den välbekanta signaturen —Im— intervenerat i tvisten och framlagt sina tankar om behofvet af ett regeringsparti samt lämpligheten af en ministerstyrelse och tillvaron af ett ministerielt program. Nu senast har denna politiska diskussion vunnit både i omfattning och betydelse genom ett uppträdande af signaturen J. A. G., hvilken erfarne och högt ansedde statsman dels söker ådagalägga, att grefve Hamilton synes åsyfta ett stärkande af den personella konungamakten, dels gifver några högst märkliga antydningar om åtskilliga företeelser, hörande till det inre af vår politiska och konstitutionella historia under den sista tiden. Ur båda dessa synpunkter anse vi J. A. G:s uppsats så anmärkningsvärd, att vi här återgifva det väsendtligaste af densamma. Efter några inledningsord yttrar författaren: Man torde påminna sig, att hutvudmotivet till grefve H:s yttrande, då dechargefrågan förevar, bestod deruti, att jemte flera slags missnöjen af obehörig art, hvilka på ett mästerligt sätt skildrades, äfven skulle finnas ett, enligt talarens åsigt, berättigadt missnöje i landet, som borde af regeringen beaktas, och till hvars dämpande talaren antydde de politiska botemedlen. Såsom sådana uppgåfvos ett kraftigare initiativ hos regeringen, äfvensom tillsättandet af en konseljpresident samt bildandet af ett regeringsparti vid riksdagen, och allt detta utvecklades ännu närmare och bestämdare i grefve H:s senaste artikel, der han jemväl söker ådagalägga öfverensstämmelsen mellan dessa åsigter och sin förut intagna politiska ståndpunkt. Innan jag öfvergår till pröfningen af der omförmälda satser, må det ock tillåtas mig att för ett ögonblick återkomma till sjelfva utgångspunkten för frågan eller till det missnöje, som förmenas skola finnas såväl bland folket som dess representanter. Först och främst synes det mig, att när den utmärkte talaren så fint och skarpt tecknade de med rätta beundrade taflorna af vissa från särskilda orsaker härledda missnöjen, försummade han att bland dessa framställa en grupp af dylika missnöjen, hvars bitd ej borde saknas i ett sådant galleri. Eller månne — förutom de missnöjen, hvilka, såsom han träffande sade, utgå dels från enskild ärelystnad och felslagna beräkningar, dels från personer, hvilka aldrig förstått hvarken den flydda tiden eller den närvarande, men med sina tankar sväfva i en dimmig framtid, som de aldrig skola upplefva, och dels från den öfvermodiga råheten, som inbillar sig vara en makt, men endast så tillvida är det, som hon är oåtkomlig för det sunda förnuftets vapen och knappast sårbar med löjetso — icke äfven ett missnöje finnes, som, kanhända omedvetet, har sin grund i något bittert minne af en eller annan politisk motgång -— vare sig vid det fruktlösa försvaret af någon kär åsigt eller det misslyckade försöket att genomdrifva en med värma omfattad plan? — Få äro väl åtminstone de, som under sådana omständigheter förmå att helt och hållet frigöra sig från en känsla af missnöje mot dem, som vållat nederlaget. Men om, sedan alla dessa olika slags missnöjen, hvilka härIta från mer eller mindre grumliga källor, blifvit afräknade, ändock något missnöje mot den nuvarande regeringen verkligen skulle finnas, hvilket jag icke tilltror mig kunna bedöma, så anser jag, att i sådant fall detta mycket sällan får tillskrifvas några klart insedda skäl, än mindre några giltiga orsaker, hvilka i min tanke ej finnas — ty någon fullkomlighet kan ju icke begäras i detta, lika litet som i andra menskliga förhållanden — utan bör detta missnöje då sökas dels i bristande kännedom om rätta sammanhanget i afseende på många företeelser, som nu synas mindre lätt förklarliga, dels ock i den samfundsandans sjuklighet, som, i likhet med själstillståndet hos många menniskor, uppenbarar sig i en obestämd benägenhet att äfven under de lyckligaste omständigheter, hvilka borde framkalla glädje och belåtenhet och som af andra betraktas med afund, klandra allt och vara nöjd med intet. Då jag nu vill försöka att bemöta grefve Hamiltons anmärkningar och påståenden, har jag den förmånen att, liksom förr då vi korsat våra vapen i politiska strider, hafva en motståndare, hvars framställningar ega en sådan klarhet, att något missförstånd om den rätta meningen icke gerna är möjligt. Hvad är då sjelfva grundtanken i grefve H:s yttranden, ej blott vid detta tillfälle, utan, såsom han sjelf antyder, äfven när han uppträdde mot det nya representationssättets införande? — Utan tvifvel den, att genom representationsförändringen skulle konungamakten försvagas, hvilket han nu också. anser hafva inträffat, och hvaraf, enligt hans åsigt, ippstå olägenheter och faror, hvilka han, såvidt möjligt är, önskar förebygga. Jag kan ske tro, att i denna uppfattning af grefve T:s mening ligger något misstag; men angånde den betydelse, han vill gifva åt begrep