Aftonbladet – 16 april 1870, sida 3

stannat qvar. Den hedervärde finansministern, sade chefen för venstern, representerade framför allt det parlamentariska par Itiet, och då han nedlagt sin portfölj, emedar .Jhan ansåg att man kränkte kammarens rätItigheter, kunna vi säga, att den personliga I maktens ministör efterträdt den parlamentariska. Då Ollivier, efter några ord af Buffet, sjelf ifrigt protesterar emot Favres ord Toch bestrider denne all rätt att kalla ett kabinett, som inledt sakernas nya ordring, en den personliga maktens minister, uppstiger Favre ånyo och yttrar: Jag påstår ändå att ni är den personliga maktens minister, ty ni har låtit henne behålla ett prerogativ som kan blifva ett plågoris för landet. Om ni haft samma karakter som den nu afgångne ministern, skulle ni ej utsatt landet för dessa faror. Ja, I ären endast tjenare åt den högsta viljan. Här i kammaren kommen I oupphörligt vid minsta anmärkning och begären ert afsked. Det är i Tuilerierna I bort begära detta afsked och ej låta den, som allena vetat kämpa mot den personliga makten, afgå utan att följa honom. Att regeringen genom denna händelse lidit ett stort moraliskt afbräck och hennes anseende betydligt sjunkit i opinionen låter ej förneka sig. Också jubla högerns tidningar, Pays, Public och Peuple Francais. De seredan i andanom sakernas gamla ordning återinförd och Rouher åter i spetsen för ärendena. Det är numera allmänt bekant, att det är dennes intriger och hans förespeglingar om de vådor, hvarmed orleanismen hotade, som i sista ögonblicket förmått kejsa-: ren att taga detta ominösa steg tillbaka. En annan ej mindre betänklig sak för Ollivier är att han hädanefter svårligen kan påräkna venstra centerns understöd i alla frågor, och att han i följd deraf åter måste närma sig högern. Före plebiscitet komma emellertid inga nya medlemmar att upptagas i kabinettet, och man har tillsvidare vidtagit den anordningen, att Ollivier jemte sin öfvertager utrikesportföljen, medan Segris lemnar under visningsministeriet, der han efterträdes af Richard, och blir finansminister efter Buffet. Tiden för omröstningen är ännu ej bestämd, men Ollivier har till svar på en interpellation i kammaren förklarat, att den endast kommer att upptaga en dag från kl. 6 på morgonen till 6 på e. m. Attregeringen föröfrigt utvecklar en activite devorante för att få henne att utfalla efter önskan, är visst. Så bar t. ex. prefekten i departementet Pas de Calais till fredsdomrarne utfärdat ett cirkulär, med uppmaning till dem att använda hela sitt inflytande på märerna för att förmå dessa att sätta det gamla valmaskineriet i gång. Detta, menar prefekten, vore ej mer än en billig tacksamhetsgärd från märernas sida mot en minister, som förklarat sig ej vilja medgifva att regeringen fråntages dess prerogativ att utnämna märerna. Talen och handlen, så slutar cirkuläret, men skrifven ickel Venstern är emellertid å sin sida ej overksam. På det af oss i förgår omnämnda mötet hos Jules Favre utsågs en komite, bestående af Favre, Picard och Gambetta, som fick i uppdrag att uppsätta ett manifest till det demokratiska partiet om det förhållande venstern avser att partiet bör iakttaga vid folkomröstningen. Detta manifest skulle till granskning på ett nytt möte förliden torsdag framläggas, hvartill äfven alla hufvudredaktörerna för de större demokratiska tidningarne i Paris och landsorten skulle inbjudas. Marvifestet skulle innnehålla en uppmaning till demokraterna att rösta nej, och tillika en förklaring att detta nej betydde en protest mot den absolutistiska prägel den nya författningen skulle erhålla genom plebiscitsrättens bibehållande. Denna förklaring har ansetts nödvändig, då regeringen ämnar uppställa frågorna så, att ja betyder ett godkännande af den nya konstitutionen och nej en önskan om återgång till 1852 års statsskick. Ulric de Fonvielle har fallit igenom vid valet i Lyon. Mangini, den venstra centerns kandidat, segrade med en betydlig röstöfvervigt. Man har anmärkt att kejsaren på senaste tiden, trots sin allting annat än goda helsa, hållit flera revyer, och man sätter detta ij samband med den reaktionära vind som blåser för ögonblicket. Vid en af dessa revyer, som den 8:e egde rum på Carousselplatsen, inträffade ett eget intermezzo. I det ögon-: blick då kejsaren red förbi trupperna, rusade en karl emot honom, under utrop: Till Cayenne! Till Cayenne! Karlen, som var höljd i lumpor, blef genast fasttagen och förd till polisprefekturen. Vid visitation fann man hos honom en pung med 1100 trancs i guld, l; tre statsobligationer, som årligen ge 30,000 francs i ränta samt en dolk. En ytterligare visitation i hans bostad ledde till upptäckten : af 2 sablar, 5 lansar, 2 revolver, 13 mankiller, 15 dolkar, 6 bajonetter och 8 käppvärjor. Dessutom fann man i en gammal pulpet 60,000 francs i guld. Rörande bevekelsegrunden till sin handling gaf han den förklaring, att soldaternas rop: Lefve kejsären! fylt honom med förbittring och drifvit honom att gifva uttryck åt sina patriotiska känslor. Mannen, som sheter Lezurier, bade för sitt vivre inackorderat sig hos en af sina vänner, en lumpsamlare, som han derför betalat 30 francs i månaden. De arbetare, som varit under åtal för striken i Creuzot, ha nu fått sin dom, Den har utfallit mycket strängt, En dömdes till 3, fem till 2 års, tre till 13, tre till 8 o. s. v. månaders fängelse. De dömdas hustrur — de äro nästan allesammans familjefäder — otstötte då de hörde domen uppläsas, ett förfärligt jämmerskri, rusade fram i salen, stötte FE An, KG