Aftonbladet – 16 april 1870, sida 2

som bäst för andra gången, med en knappt minskad förtjusning. Men — just då jag hade fått boken i min hand, inträffade något högst underligt och som nära nog hade skrämt ihjäl mig. Då jag vände mig om framme vid fönstret, hade jag hela galleriet ända till vestra flygeldörren, framför mig, belyst på vissa mellanrum af månskenet som föll in genom de höga takfönsterna. Och der, ungefär vid rummets midt, hvarest månljuset kastade ett osäkert sken på golfvet, sågs en skugglik skepnad mera lik en uppenbarelse från andeverlden, än en jordisk varelse. Det får ej glömmas att jag sjelf stod i skuggan, — ja, i fullkomligt mörker. Långsamt framskridande, med sin ena arm utSekt, — liksom lyftad till varning för mig Suu. am den allt närmare, en hög, benatt fly, ku. t med likblekt, infallet anrangelslik gestaw . tagen möjlighet at sigte. För mig fanns ne möjlighe me undkomma; hade jag sprungit vu . ah skulle jag mött den hemska skepnaden ov. ingen annan dörr var olåst. Kära läsarinna; jag är nästan viss på att du aldrig i ett hus der det spökat, befunnit dig sjelf vid slutet af ett långt galleri, och sett en fengångare från den motsatta sidan skrida dig till mötes, — allt, under natt och blekt mänljus; jag ber dig derföre: skratta ej åt mig. Hurudan min sinnesförfattning i denna stund var, kan hvarken jag beskrifva, eller du fatta; jag uthärdar knappt ännu i denna stund att tänka derpå. Att jag för mina ögon såg den osalige ande som sades spöka vid Chandos, derom var jag lika öfvertygad som på att en himmel finnes, Jag förlorade all besinning; allt hvad den vildaste fantasi kan föreställa sig ur andeverlden, öfverväldigade mig och:jag tror med visshet