Aftonbladet – 14 april 1870, sida 3

BYUSLIACEL, DUCLU IfOISLLVUUGC Vlad VIVUVIDA mellan hvilken och de öfriga Guds söner bör råda en oafbruten andlig lifsgemenskap Detta den kristnes personliga förhållande til Kristos är hvad som enligt nytestamentlig språkbruk benämnes tro, och fordran af tri på Kristus, utgör kristendomens förnämst: mest egendomliga kännemärke. Ingen annar religionsstiftare före eller efter Kristus ha I på detta sätt gjort sin egen person till reli gionens kärna och medelpunkt. Buddha I Zoroaster, Moses, Mohamed — alla hänviss Ide menniskan till den af dem förkunnade lärar såsom salighetsvägen. Kristus ensam ställe sig sjelf, sitt eget jag i förgrunden: jag är vägen, sanningen och lifvet! Men har KriIstus väl härmed fordrat att blifva ansedd Joch dyrkad såsom Gud? Så påstå, som bekant, kyrkolärans anhängare, enligt hvilka den bibliska termen trö på Kristus, skulle vara liktydigt med: anse ått Kristus var den andre personen i treenigheten. Vid denna läras antagande binder ortodoxien menniskans kristli; ket, hennes lycksalighet i tid och evighet. I nya testamentet förekommer emellertid icke en skymt af någon trinitetslära lika litet som af någon Kristigudomsp-lära öfverhutvud. Tron, enligt Kristus, innebär endast: menniskans fullständiga anslutning med alla sitt väsendes krafter till det i Kristi person förebildligt uppenbarade gudomliga. Ingenting berättigar till det påståendet, att tron med,nödvändighet skulle innebära antagandet af vissa teoretiska satser rörande Kristi metafysiska väsenbestämdhet. Kristus sjelf utgaf sig således ej för att vara Gud — tvärtom underordnade han sig under den Högste: ingen är god, utom Gud allena — och icke heller betraktades han såsom sådan af sina lärjungar och den första kristna församlingen, JDennas trosbekännelse var ännu ganska enkel: så snart en jude förklarade sig anse att Jesus var Kristus, d. v. s. Messias, blef han genom dopet upptagen i törsamlingens gemenskap. Tron innebar här således blott antagandet af Jesu messianitet, och den urkristna kyrkan är ingenting annat än en messiansk församling inom den dåvarande judendomen. — Denna Messias-tro hade emellertid att kämpa med åtskilliga ur läran sjelf framgående svårigheter. Messias skulle, enligt judarnes förreställning, befria sitt folk, men Jesus hade: dött en skymflig död på korset; huru förlika dessa motsägelser? Man sökte hjelpa sig ur förlägenheten genom antagandet af en Jesu parusi eller en hans snart inträffande andra ankomst till jorden för att då upprätta Israels rike,. Denna tro på Jesu återkomst och den yttersta domens snara inträffande spelar en högst betydande roll inom kyrkans första utvecklingsskeden och ligger till grund för åtskilliga hennes religiösa och sociala egendomligheter. Första ansätsen till en ny och högre uppfattning af kristendomen gafs genom Pauli framträdande såsom hedningarnes apostel. I polemisk motsats till den trånga judekristendomen fattar Paulus Kristi evangelium såsom gällande hela menskligheten, och Kristus sjelf blir för honom den himmelska menniskan, af Gud förut bestämd att i tiden inträda såsom Messias. I den kristologi Paulus sökte uppbygga med tillhjelp af lärosatser från den rabbinska spekulationen, var den himmelska eller den andra menniskan sjelfva eenträlbieppenpet. Denna åskådning af Kristi person utvidgades inom det fjerde evangeliets idekrets sålunda, att den andra menniskan, (— Messias—Kristus) fattades såsom i sin förtidliga tillvaro ett med det gudomliga ordet, Logos, som äfven benämndes den andre guden. Men denna johanneiska lära, uppkommen genom inflytandet af judisk alexandrinsk filosofi, syntes, såsom ledande till antagandet af två gudar istället för en, hota det monoteistiska gudsbegreppet med undergång. Bemödandet att reda sig ur denna svårighet blef för kyrkan anledning till treenighetsdogmens uppställande, genom hvilken inskärptes att Gud vore till väsendet en, men att i detta hans ena och odelbara väsende inneslötos tre personer, fadren, sonen och den helige ande, hvilken sistnämnda nu börjar uppfattas såsom en särskild gudomlig person — en uppfattning, som är främmande för nya testameätet. Efter att något närmare hafva redogjort för sättet för dogmernas utbildning och framhållit örtodoxiens berättigande för sin tid — hvilket, yttrade talaren, just innebär, att denna ortodoxi icke kan ega lika stor giltighet för alla tider — öfvergick föreläsaren till en skildring af de förfärande följderna för mensklighetens hela kulturlif, hvilka leda sitt ursprung från den dogmatiserande kyrkans förfalskning af det sanna kristna trosbegreppet. Det är denna den ursprungliga kristna trons förvridning till dogmtro, som gjort medeltiden till hvad den är: en bloduppfylld öken i vårt slägtes historia. Ty hatet, misstänksamheten, förföljelselustan mot olika tänkande äro dogmtrons frukter för lifvet. Så var det under de tider, då kättarebålen ännu brunno i nästan alla land; så skulle det ännu i dag blifva den stund kyrkan åter finge makten. Det falska trosbegreppets bekämpande är derför en uppgift af högsta vigt ej blott ur teoretisk synpunkt, utan för hela det menskliga framåtskridandet och odlingen. I vår tid och äfven i vårt land föres striden mot kyrkoläran numera företrädesvis med den bibliska kristendomens vapen, och just detta utgör den säkraste borgen för den förnuftiga kristendomsuppfattningens slutliga seger öfver ortodox vidskepelse och dogmtro. NORGE. Konstnärsföreningen i Kristiania firade i lördags å Kristiania teater en minnesfest öf