Aftonbladet – 14 april 1870, sida 3

EBBAS SRA , VE KYLET UME SMÄRRE vetenskapliga frågornas område — yttrade talaren — stöta vi i våra dagar på tvenne olika och hvandra bekämpande åskådningssätt: det dogmatiska och det historiska. Skilnaden mellan dem är i ögonen fallande. Anhängaren af det förra åskådningssättet ställer, i fråga om den religionshistoriska utveckgen, judendomen såsom den enda i egentlig mening uppenbarade af alla de förkristna religionerna å ena sidan, å andra sidan de hedniska religionerna, hvilka sägas stå utanföre Guds särskilda uppenbarelse och vara ett vildt växande ogräs i den Högstes örtagård. Mot denna uppfattning vänder si den historiska ståndpunktens anhängare med ett tvåfaldigt inkast. Det är otänkbart, anmärker, han, att något af det som framträder inom den ändliga tillvaron, ej skulle vara underkastadt utvecklingens allmänna verldslag, d. v. s. en fortgång från lägre till högre. Utgör nu det monoteistiska gudsbegreppet höjdpunkten inom den judiska religionen och kan denna höjdpunkt ej ha innehafts redan från början — hvilket vore att upphäfvautI vecklingens begrepp — så måste ett fortgående här ha egt rum från en lägre gudsföreställning till uppfattningen af Gud såsom en enda, öfver naturen höjd personlighet. — Il. Giltigheten af denna ur logisk synpunkt gjorda anmärkning bekräftas af den vetenskapiiga undersökningen af judendomens religionsurTkunder. En lägre och en högre gudsförel. ställning möta oss på flera ställen i första Mose bok. Redan under förra århundradet fästade en fransk Jäkare vid namn Astruc uppmärksamheten derpå att i vissa delar af Genesis Gudständigt och uteslutande betecknas I med namnet Elohim, i andra åter med namnet Iahveh (— ITehovah). Han drog häraf den slutsatsen att dessa båda olika benämningar hänvisade på tvenne olika religionsurkunder, hvilka blifvit af Genesis redaktör sammanarbetade till ett helt, och att de båda urkunderna i sin ordning hänvisade på tvenne olika gudsföreställningar. Af dessa skulle den, som betecknar Gud med pluralformen Elohim, vara den lägre, mera naturalistiska, hvilken ännu liksom står på gränsen mellan uppfattningen af det gudomliga såsom ett eller Hera väsenden och ur hvilken först småningom utvecklar sig uppfattningen af Gud såsom Iahveh, judarnes nationalgud, den ende sanne guden. — Äfven de nyaste forskningarne hafva fullständigt ådagalagt befintligheten af en dylik dubbel gudsföreställning i gamla testamentet. Först från Moses dagar finna vi det strän; monoteistiska gudsbegreppet hafva blifvit grundtanken i judiska religionen. Guds väsende får, gent emot menniskorna, sitt uttryck i lagen eller de tio budorden, hvilka röja en sedlighetsståndpunkt, vida högre och renare än under den föregående, elohistiska utvecklingsperioden, då Gud ofta tänkes såsom företagande och af menniskan fordrande handlingar, som ur sedlig synpunkt ingalunda kunna godkännas. Men den af Moses förkunnade monoteismen sväfvade i ständig fara att i folkmedvetandet fördunklas. TI judafolkets historia möta oss berättelser om ouppbörliga affall till de kringboende, hedniskt semitiska folkens religioner, hvilka affall hänvisa på israeliternas djupt rotade anlag att ansluta sig till mångguderiets föreställningssätt. Men Tahvehkulten, en gång upprättad, kunde aldrig helt och hållet undanträngas, utan förblef under alla vexlingar lifsnerven och den egentliga drifkraften i folkets historia. För detta förhållande hafva judarne i främsta rummet att tacka de män, hvilka under den efter-mosaiska tiden framträda under benämsingen profeter. Dessa spela i judarnes historia en dubbel roll. De äro nemligen dels ett slags politiska folkledare eller demagoger, i detta ords bästa betydelse, som genom ständiga varningar och förmaningar söka hålla nationalmedvetandet vaket och bevara folket från affall, dels äro de utläggare af Messiasidn och förutsägare af sättet för dess förverkligande. Denna Messias-ide, uttrycket för hoppet om en kommande förlossare som skulle besegra förtryckare och åtdet utvalda folket grundlägga ett lycksalighetens rike på jorden, går såsom en röd tråd genom judendomens historia. Följande denna historias olika skiften, framträder Messias-iden under trenne särskilda former: den politiska (— Messias uppfattad såsom nationell befriare för judafolket), derefter, under inflytandet af persernas genom den babyloniska fångenskapen förmedlade kultur, den etiska ( Messias uppfattad såsom frälsaren från synden, tillintetgöraren af den onda principen, Ahriman-Satan), slutligen, under den allt starkare beröringen med grekernas spekulation, den transscendenta (— Messias uppfattad såsom mensklighetens af evighet när Gud preexisterande urbild, den himmelska menniskan, den andre Adam). Kännedomen om Messias-idens verkliga innehåll är af högsta vigt för religionsvetenskapen, ty just i denna id6 hafva vi att söka kristendomens andliga stamträd. Kristus betraktade sig sjelf och helsades af sina lärjungar såsom Messias. Skulle nu Messias, enligt det allmänt gängse åskådningssättet bland judarne, vara ett menskligt eller ett gudomiigt väsende? Svaret på denna fråga blir i och med detsamma ett svar på den, huruvida den ortodoxa kyrkoläran om Kristi gudom är med bibelns Kristuslära öfverensstämmande. Talaren ingick nu i en utförlig redogöelse för Messias-id6ns innehåll enligt gamla testamentets skrifter och andra äldre judiska urkunder, bland hvilka särskildt omnämndes den vigtiga Henochs bok. Förherrligandet af Messias är i denna gamla apokryfiska skrift drifvet till sin spets: Messias betecknas som den utvalde, den smorde, menniskosonen, ja, Guds son (en benämning som dock både i gamla och nya testamentet brukas om menniskor i allmänhet), men — icke ett enda spår finnes, här lika litet som uti något annat af den hebreiska litteraturens förkristna minnesmärken, till föreställningen att Messias skulle vara något annat eller högre än en menniska, om ock visserligen den förnämste af sitt slägte, den ideala, urbildliga menniskan. Gamla testamentet lemnar således alldeles icke något stöd åt läran att Kristus var Gud. , Har denpna lära någon grund i nya testamentet? Detta leder oss öfver till frågan om urkristendomens läroåskådning. I .Grundtankarne i den nya religion, som RR a ET