Aftonbladet – 12 april 1870, sida 2

li en ländstol i hörnet, der jag var fullkom ligt skyddad, befallde mig att vara stilla, — ja, rentaf: befallde, och detta i en ton, son fordrade ovilkorlig lydnad — samt öppnade nästa sekund fönstret på vid gafvel och hopIpade ut, men i brådskan krossade han er ruta. Der satt jag, skälfvande och med klappande hjerta, fönstret var öppet, gardinen flägtade af och an för en mild aftonvind. Jag kunde icke få mina tankar från det tasliga ansigtet mot fönsterrutan. Mr Chandos kom snart åter in, men icke genom fönstret. Han var blek och såg vred ut; hans ena hand blödde starkt. Jag kan inte se någon och kunde ej heller dröja länge ute, ty handen blöder, sade han och tog sin näsduk från bordet samt lindade den omkring handlofven. Svara mig, Anna, Fan detta vara en inbillnivg af er? Det är nu andra gången som det händer. Jag ville önska att jag kunde tro det, men jag är säker på att en karl stod der utanför rutan och tittade io. Han hann inte draga sig tillbaka. Jag närmade mig fönstret derifrån hörnet; derför såg han mig inte på förhand., Hvem var det? Den mannen der, bortom parkgrindarne — Edwin Barley? Just hvad jag sjelf fruktade, men som jag icke vågade säga. Hvad jag sade, var rena sanningen: att allt hade gätt så hastigt och ag blifvit så skrämd att jag icke vari stånd ill att lemna några upplysningar. Kan pi skaffa mig en bit gammalt linne, Anna? Jag bryr mig inte om att ställa till fäsen för en sådan obetydlighet. Jag kan anska bra sjelf förbinda min hand; jag förtår mig på sådant. Jag skyndade upp till mitt rum och börade leta i min största koffert efter linne.