Aftonbladet – 11 april 1870, sida 3

Jag en vaktare, en tygel; denna tygel är senaten. Och senaten, väktaren af grundlagen, har aldrig gjort en enda anmärkning mot de hugg som riktats emot henne. Senaten bevakar konstitutionen, men hvem bevakar då senaten? Ifomstitutionen är Isom en illa vaktad ung flicka. En olycka händer I henne. Det är möjligt att denna olycka kommer det allmänna till gagn. Men det verk ministeren, mel afsigter hvilkas välmening jag ej vill betvifia, här företagit, är icke desto mindre ett bastardverk. I fån ej vilseleda landet, I fån ej söka uttala I det att denna konstitution återger det alla dess rättigheter, då hon tvärtom bidrar att plundra det derpå. I fån ej, förlåten mig uttrycket, göra eder till medbröttsliga i en plundring af nationens rätt. Det var ministerens pligt att vara en ministår för den personliga maktens afväpnande. Hon skall endast bli en missräkningetis ministör. Om man I vill återgifva landet den grundlagsstiftande makten, får man ej återgifva det henne i orden och behålla det i verkligheten. Mina herrar, jag vet ej om I af denna diskussion skolen finna er föranlåtna att inlåta er i en granskning af den nya författningens detaljer, mer om I ej gören er vilja till lag för denna ministår, som är eder minister, skall historien säga, latt I varit herrar öfver situationen, och hon skall I döma om I uppfyllt er pligt, (Långvariga, uthållande applåder från venstern. Talaren mottaer, då han återkommer till sin bänk, en mängd lyckönskningar.) Derefter uppstiger Ollivier och svarar i ett långt, af bifallsrop från centrerna ofta afbrutet tal, hvaraf vi här nedan ge en sammanfattning. Hvilken åtskilnad är det väl mellan hr Gambettas teori och min? Är det diskussionens nödvändighet? Sannerligen måste man såsom dogm uppställa den allmänna rösträttens dumhet, om man vill påstå, att icke en fullkomligt fri diskussion i denna kammare föregått folkbeslutet, under hvilken diskussion man till och med kunnat påstå, att regeringen är en usurpation och måste försvinna för ropablikent (Afbrytande rop på venstra sidan.) Nödvändigheten af diskussion är det således icke som åtskiljer 088; den enda åtskilnaden mellan er teori och vår tillämpning är diskussionens form. Med ert lynnes logik tillstyrker ni den republikanska formen; med mitt lynnes logik tillämpar jag den konstitutionella. Jag vill ej inlåta mig på detaljerna i hr Gambettas tal, utan blott bekämpa deras hufvudprincip. Denna princip är följande: En radikal, organisk, nödvändig, outrotelig oförenlighet råder mellan den allmänna rösträtten och monarkien; så snart i en monarki, lika godt af hvad slag hon är, allmän rösträtt blir införd, undertecknar hon sin dödsattest, öch det verk, man sträfvar för, år blott ett verk af den icke experimenterande politiken, som försöker streta mot den ström, som brusar fram och ryckem alit med sig, nemligen mot folkmajoriteten, den allmänna rösträtten. Detta är hela ert tal. Hufvudmisstaget i detsamma är den metod, enligt hvilken det affattats. I lång tid rörde man sig på de filosofiska vetenskapernas område med åbstrakta slutledningar. En dag iom Baco, som blef odödlig, emedan han sade: Man måste röra sig på erfarenhetens väg. Om man vill veta, hvad som påssar för ett folk, hvilka principer man bör försvara och utveckla, måste man fästa afseende på århundradenas erfarenhet och undersöka, hurudana den framfarna tidens seder, bruk, traditioner och vilkor varit, för att konstituera nutiden. Om jag företager denna granskning, hvad finner jag? En erfarenhet, som fallit hela verlden i ögonen och som de venetianska sändebuden redan i det sextonde århundradet gjorde, nemligen den, att Frankrike är det mest demokratiska och på samma gång det mest monarkiska land. Jag ser en a2tor fransk skapelse, denna nationella enhet, Richelieus och Ludvig XIV:s verk. Och hvem har gjort det? Den då af tredje ståndet representerade demokratiens förbund med det franska konungadömet. 1789 års revolution, den vackraste explosion, som ur politisk synpunkt förekommit i menniskoslägtet, utbryter. Förhoppningarne äro obegränsade, Hvarmed slutar den? En dag möter Fieve en bonde. Han frågar honom hvad han tänker om statsangelägenheterna, Bonden svarar Honom: Har Bonaparte ännu icke kommit tillbaka från Egypten?: Rörelsen blir starkare, och i det ögonblick, då den : franska revolutionen skulle bortryckas af reaktionen, förenar sig den demokratiska känslan med den napoleonska legenden och begynner under en annan form det andra franska verket: den sociala enheten. (Talaren afbrytes af venstern.) Händelser följa på händelser. Vi komma till 1848 års revolution. Hon var onekligen högsinnad, stor, full af ädelmod. Hvarmed slutade den? Efter något dröjsmål,-som kastar henne i armarne på en general, Aterfinner hon i botten af sitt hjerta namnet Napoleom och jublar mot det. Detta är fakta, mina errar. Jag bedömer dem ej. Jag berättar dem. Om jag derföre hör er säga, att den allmänna rösträtten nödvändigt måste tillintetgöra monarkien, så säger jag att erfarenheten talar emot er och tvärtom ådagalägger att det demokratiska elementet, alltmera utvecklande sig, alltid har till resultat maktens koncentrering i händerna på först en diktatorisk och derpå en monarkisk regering. Jag talar härom med så mycket större frihet, gom jag till en början var af samma åsigt som I. Först sedan jag stött på historiens faktam och verklighet, har jag kommit till den öfvertygelsen, att den allmänna rösträtten är tillämplig på alla regeringsformer. Men detta är blott en fråga af underordnad vigt. Hufvudfrågan är på hvilken ståndpunkt man måste ställa sis för att se om den ena eller andra regeringen är att föredraga. Denna ståndpunkt är följande: Gör den nuvarande regeringen det för nationen omöjligt att uppnå det nationella mål hon eftersträfvar? Om den nuvarande regeringen gör detta omöjligt för nationen, så inträder den oundgängliga nödvändigheten ratt skilja nationen från henne, men icke till följd af vissa abstrakta teorier, utan i kraft af principen; att folken blott med passion ansluta sig till dem, som leda dem framåt på den af dem valda vägen. Man har ej af nöden att anlita retorik och dialektik för att erfara hvad folket tänker; det är allsmäktigt, och om den i spetsen för detta stående regeringen icke uppfyiler dess öden, så afskuddar det henne och återtager sin frihet. Låtom oss draga vår slutsats. Vi står inför folket; det har frihet att yttra sig. Och jag frågar: Finns det någon enda man, som har rättighet att säga, att nationen ej kan rå sitt mål, om hon upprätthåller och försvarar regeringen? Hvilket framsteg är det, som ej kan genomdrifvas under kejsarens regering? Finns det under den förflutna tiden något framsteg, som icke verkställts; finns det något i framtiden, som ej kan med denna regering verkställas? Hvem skall upphäfva sig emot denna demokratiska, liberala och framåtskridande regering? Sårade individualiteter, obeveklige teoretici och 1 massan af folket de, som genom lidanden blifvit förvirrade och förbittrade. Det är isynnerhet de sistnämnde, som revolutionen räknar på; det är de, som utmana henne. Men utmaningarna äro maktlösa; blefve det annorlunda, så vore det detta element, som skulle Tförskaffa seger åt den nya, af Gambetta önskade regimen. Må han komma ihog mima ord: oordningen skulle då bli så stor, att han skulle tillbringa återstoden af sitt lif med att beklaga denna seger?, I det engelska underhuset, der för öfrigt!) den irländska arrendebillen fortfarande under-. går en omständlig komitebehandling, begärde Taylor den 5 dennes tillåtelse att inlemna ett lagförslag, gående ut på att återupplifvå det fordna konstitutionella arvodessystemet för underhusmedlemmarne. Taylor trodde att lagstiftniogsarbetet skulle utföras mycket bättre, om valmännen erhölle en direkt rättighet till sina ombuds tjenst, och anmärkte, att det nuvarande systemet från parlamentet aflägsnar en mängd nyttiga personer, hvilkas förmögenhetsvilkor icke tillåta dem att gratis oo oo mm Lin utr rr ———ÄÄ Mm —