Aftonbladet – 11 april 1870, sida 3

1 gg LL AN Re PR sr AR ee ÄN par jag, att ett berömmande af denna tidä en skam och ett brott.o Pelletan kallas m till ordningen och David afslutar sitt tal. Efter honom uppträdde Gambetia. Har visar först att den verkliga -upphofsmanner till den förvandling, som Frankrike nu un: dergår, ej är kejsaren, utan den allmänn: rösträtten, nationen, sådan hon genom 186: och 1869 års val gaf sin vilja tillkänna Öfvergående derefter til! hufvudfrågan, der om plebiscitet, yttrar han: I fråga om plebiscitet är jag af samma tanke som den hedervärde baron David. Ja, jag tro1 att plebiscitet är en nödvändig sanktion i de sam: hällen, som hvila på den demokratiska rätten, för att gifva makten den legitimitet som den gamla monarkien egde i den gudomliga rätten. (Mycket bra! Mycket bra!) Ja, den politiska filosofien vill att folket anses som den uteslutande, oöpphörligt förnyade källan till all makt, till alla rättigheter men plebiscitet måste då också, som det latinska ordets betydelse bjuder, vara ett vetande och medvetande hos folket af det faktum, hvarom det skall uttala sin mening. Och för att gifva folket detta vetande, detta medvetande, hvad fordras det? Debatten, men diskussionen. För attpleBiscitet ej skall förvexlas råed det kejserliga reskriptet, måste formuläret dertill vara uppsatt af folkets enda fullmäktige. I annat fall skall ingen legieimitet deraf framgå. Vid ett högtidligt tillfälle, i Augusti 1842, uppstälde Ledru Rollin på ett lika bevisande som vältaligt sätt den grundsatsen, att den konstituerande makten ligger hos folket och ej annorstädes, men han fordrade att öfverläggningen föreginge folkets intervention. Är detta nog? Nej, det behöfs dessutom en diskus sion i pressen och på offentliga möten. Då, men först då äro de vilkor för handen hvarunder folkomröstningen kan bli en legitim källa för rätten. — Låtom oss då i den allmänna rösträtten hemta tillräckligt mycken mannakraft att säga till regeringen: Vi vilja, vi eller våra efterträdare, återtaga nationens oförytterliga rätt att direkt utarbeta sina plebiscit. Och så länge detta återställande ej i hela sin vidd skett, skall plebiscitet endast vara en snara. (Bifall från venstern.) Ingen tvetydighet således, ingen pression, som förvandlar ett frihetens verktyg till ett redskap åt despotismen. Och hvarför skulle man vägra? Skulle man misstro folkets representanter? Det vore isanning sällsamt att se män, som på landets vägnar sammanträdt, fordra den grundlagstiftande makten för att göra henne till ett skyddsvärn för fåderneslandets rättigheter och få till svar: Nej, det är ej konstitutionelt. (Lifligt bifall från venstern). Hvad som nu föregår är högst sällsamt. Hvad ser man i sjelfva verket? Vid första ögonkastet iknar det mycket ett försök till en balanserad styrelse, till en engelsk konstitutionel monarki. Men let är idel sken. Vare härmed huru som helst, visst är att Bedan de senaste valen, sedan det steg styrelsen tagit för att gömma sig undan för sina egna föregåenden, hon hår samlat omkring sig anhängarne af den;konstitationella monarkien. Jag äger ej detta för att på minsta vis gåra någon. Jag fattar huru monarkiens anhängare, vid anbliczen af den allmänna rösträtten och den stigande lemokratien, kunnat säga till sig sjelfva,att i det hela aget ingen annan monarki än kejsardömet hädanfter är möjlig. De ha haft lång tid på sig till ftertanke. Det finns de som behöft aderton år ör att gå från ett visst mairie till ett visst palats, nen, som sagdt, tiden gör härvid ingenting till aken. Kejsardömet måste väl göra någonting i iktningen af de ider som slutit sig omkring det. et har sålunda intagit den dosis parlamentarism let kunde fördraga. Min tanke är att det ej ens can fördraga denna dosis. Hvad som öfverraskar nig är att fakta ännn ej ryckt bindeln från igonen på de mest ihärdiga anhängarne af den constitutionella monarkien. Huru! Man tänker inderställa folkets omröstning ratifikationen af förattningen! Men huru går det då med maktens ,ermanens? Hvart tar då ärftligheten vägen? Det ir den monarkiska principens afsägelseakt. (Myccet bra! mycket bra! från venstern.) Jag förstår ch jag respekterar alla förhoppningar, alla sakiader som en viss förfluten tid kan väcka hos ågra själar. Men man bör säga dem sanvingen, ur bitter hon än kan kännas. Och sanningen är tt de män om hvilka jag talar trott sig sluta sig ill en monarki, medan de i sjelfva verket slutit ig till en demokratisk förvandling. Jag tror att rfarenheten skall visa dem att det är en fullkomig oförenlighet mellan den parlamentariska moarkien, sådan som deras doktorer lärt, och den llmännva rösträtten. (Stark rörelse inom olika dear af kammaren.) Jag skulle till stöd för detta åstående kunna anföra auktoriteten af en ibland le män som åt försvaret af denna lära egnat en fantlig talartälent och ett stort politiskt söille, hr ruizot, som i ett svar till Garnier Pages en gång ttrade: Den allmänna rösträttens dag skall aldrig comma. Hr Guizot bedrog sig. Den allmänna östrättens dag har likväl kommit. Hvad som förånar mig är att man kan uppriktigt tro på föreingen af den allmänna rösträtten och monarkien nder kejsardömets fana. För min del anser jag enne omöjlig. Gambetta ingår nu i ett försök att visa tt det enda statsskick som öfverenstämmer ned den allmänna rösträtten och som eger tsigt till varaktighet i Frankrike är det epublikanska. Det är sant, säger han, att en form, hvari detta statsskick hittills vait prötvadt i Frankrike ej lyckats att berygga ordningen och friheten, men ha koungarna och kejsarna lyckats bättre? Man näste: försöka på nytt, skulle det än kosta tora uppoffringar. Man måste välja melan monarkien och den allmänna rösträtten. ören I en monarki, så gören monarkiska nstitutioner, och när I gören en republik, så ören republikanska. Men viljen I låta två evaliserande makter bestå vid sidan af hvarndra, två makter, hvilkas intressen stå i trid med hvarandra, så skolen I komma till n neutralisation af landets lefvande krafter, ill en oupphörlig duell, och friheten skall luka under eller en endas välde försvinna nför folkmaktens majestät. Den allmänna rösträtten är ej den ena dagen i amma händer som den andra och hon kan derför j statuera afhändandet af sin Or rätt. Hon kan j döda sig med egen hand. on är föreningen f alla ett folks viljor. I hvarje sekund dör en ilja och ersättes med en annan eller motsatt vilja, ch I skullen vilja låta den allmänna rösträtten lekretera oföränderligheten! Man måste respekera den allmänna rösträtten ej blott hos en geeration, utan äfven hos de på hvarandra följande senerationerna, och man skall inse, att ingen geteration kan afhända sig folksuveräniteten, ett rf som ej tillbör henne. Den allmänna rösträtten var ej mera rätt att afsäga sig sin suveränitet än nedborgarne att afsäga sig sin tankefrihet. Ifråga ym konstitutionens oföränderlighet, har man såleles ingenting att spörja den allmänna rösträtten om. Öfvergående till frågan om senaten och iennes sammansättning, förklarar sig Gamvetta ej inse hur det är möjligt att ävägaoringa en öfre kammare i ett land sådant, som Frankrike, der det ej: fins något medel utt ersätta Englands godsegarearistokrati eller let demokratiska elementet i Förenta Sta.ernas senat, Men om en senat nödvändigt skall finnas, såingjaten åtminstone, fortfor han, nytt blod i hennes ådror genom ett valsystem; ty i det ögonblick man skall ställa det valda elementet och det ur en nyck framzz avvm . I