Aftonbladet – 11 april 1870, sida 2

SJFTTE KAPITLET: Alarm. Det v. den vackraste höst jag hade lefvat; klara, milda, lugna dagar. De praktfulla, i olika färgbrytningar skiftande trädpartierna bröto skönt af mot den djupblå himmelen. I spiseln brann en treflig brasa inne i eksalen, och samtidigt kunde fönstret stå öppet utåt gräsplanen, från hvilken en Jljuf blomsterdoft fördes af luftdraget in i rummet. En eftermiddag satt jag der med mitt arbete; jasminens fina, blomrika grenar vidrörde nistan min kiod, och sjelfva granallen såg så ljos och inbjudande ut isolskenet, att man icke gerna kunde tro den vara ett tillhåll fyr andar och vålnader. Vid bordet satt mr Chandos och skref. Vi voro mycket tillsammans, ute som inne, och mitt hjerta kände endast frid och lycka, Jag fruktar att jag knappt kunde tro himmelens salighet vara större än den, hvarunder mitt lif nu förflöt. Hans fot hade åter blifvit svagare; — icke så, att han ej kunde gå, men nog för att hindra honom från längre promenader. Detta var alltsammans hans eget fel, påstod doktor Dickenson, emedan han icke hållit sig stilla så länge som han bort. Lady Chandos var fortfarande osynlig; man påstod att hon var sängliggande och enligt den allmänna öfvertygelsen var hennes tillstånd farligt. Tjofven eller kanske tjufvarne hade ej blifvit upptäckta, men ett par besynnerliga händelser, som stodo i samband med de begångna stölderna, inträffade. Vill vi lägga ut dessa bref på första bordet, Auna?, Jag vände mig åt sidan för att taga brefven. Jag hade en gång för alla sagt honom