Aftonbladet – 9 april 1870, sida 3

FE SRESAS SATANS OBFESILREGSRAARA PEGSIPMET BRT at. med ledamöter af riksdagsmän i båda kamrarne som i orterna för att utröna sympatierna för saken, och utse ledamöter i komiten, och vi kunna för vår del ej annat än uppriktigt önska framgång åt saken, och hoppas att det initiativ, som tagits i Kristinehamn, måtte vara morgonrodnaden till en ny dag i Sveriges utvecklingshistoria, Den Forsbäckska motionen, rörande ändring i nu gällande bränvinslagstiftning. I, Uti föregående uppsats antyddes,i enlighet med motionen, de missförhållanden och lagöfverträdelser; som rtuvarande beskattning å bränvin samt gällande försäljningslag tiedöra; vidare berördes de olägenheter, som uppstått at de i städerna bildade utskänkningsbolag, åt hvilka ett i många hänseenden skadligt monopol blifvit förlänadt, samt redogjordes för motionärens förslag att sammanslå den till staten utgående skatt med mintuteritgsoch utskänkningsafgifterna, hvarigenom en betydligt förökad statsinkomst skulle vinnas utan någon faktisk skatteförhöjning. I ordningen följer härefter motionärens förslag i fråga om den sålunda säniiänslagna skattens Betalande till staten, i hvilket hänseende hemställes: Att den till staten utgående skatten skall erläggas, då bräntinet från upplagen i bränvinsmågarinerta eller från öfrigt Hödstlag uttages för konsumtion, hvilken uttagning bör ske inom samma tid som för utländsk nederlagsvara stadgas. I fråga härom fäster motionären till en början uppmärksamheten derpå, att det sött, på hvilket skatten nö ttgår, btgör förnämsta orsaken till, att bränvinsbränningen hös oss forttarande befinner sig på jen mycket låg ständplnkt, under det att densammå i aildra länder utvecklat sig till en väl ordnad och vinstgifvande industri, Det är nemligen klart, att bränvinsbrännaren, då skatten af honom måste betalas i förskott; joke vågar vidtaga förändringar eiler söka införa förbättringar i tillverkningssättet, enär han Härvid alltid löper fara att göra förlast genom den på förhand utpifnå skallen, varat Lan icke erhåller restitution, om hans experimenter misslyckas. Tillgodogörandet af nya metoder fordra tid. Uppoffringar måste vidkännas för anskaffande af nya maskinerier och apparater, och då bränvinsbrännaren har nog möda och besvär att skaffa sig pehningar till skatt och rudimaterier, föredrager hän att begagna äldie af hönoit kända tillverkningss sätt äh att blottställa sig för riskerna af dsäkra och ofta kostsamma försök. Följden häraf har ock blifvit, att den svenske bränvinsbrännvaren står långt efter sin tid och i afseende på spritutbytet erhåller ett mycket ofördelaktigt resultat. Man må anse bränvinsbränningen för eb skadlig handtering, så vet likväl enhvar, att den icke kan upphöra eller tillintetgöras med mindre än att landets hela behof af spirituösa drycker impörtefas. Man thåste ock taga i betraktande, att bränvinsbränhingen står i ett visst förhållande till jordbruket samt inom en stor del af vårt land till och med utgör ett icke ovigtigt appendix till denna näriog, äfvensom att staten af bränvinshandteringen drager en väsentlig del af sin inkomst. Under sådant förhållande bör lagstiftaren se till, att denna handtering göres så litet skadlij som möjligt, hvilket endast kan ske derigenom, att denna handtering, reglerad af ändamålsenliga lagar, tillåtes utveckla sig på ett tidsenligt sätt. Detta är emellertid omöjligt, så länge lagstiftningen förtrycker producenten, tvingar honom att uteslutande påtruga den inhemska förbrukningen allt hvad han tillverkar, hindrar honom att förbättra tillverkningssättet och anlägga fabriker för förädling af råvaran samt omöjliggör all tanke på export af sprit. Det skadliga inflytande skattens erläggande i förskott af tillverkaren medför för hela bränvinsindustrien och all dermed i sammanhang stående verksamhet ligger i öppen dag. Bränvinstillverkaren, som måste inbetala stora skatteförskott, blir derigenom helt och hållet beroende af förslagsgifvare, som hålla honom skatten tillhanda mot höga räntor och provisioner, eller ock ser han sig tvingad att på förhand till köpmannen sälja sin vara till pris, som denne bestämmer. Under tillverkningstiden, på hösten och under vintermånderna, står priset alltid lägst, emedan konsumtionen då är minst. På våren, då öppet vatten inträffar samt handeln och verksamheten på alla håll ökas, stiger priset, äfvensom under sommarmånaderna, då förbrukningen är störst, emedan folket då har god arbetsförtjenst och tillgång på penningar. Men denna prisstegring kommer ej tillverkaren tillgodo, då han, tryckt af skatten och dryga förlagsräntor, icke kan hålla på sitt bränvin. Den vinst, som han kunde hafva, stoppar staten, förlagsgifvaren och köpmannen i sin ficka, och till lön för sin möda får tiliverkaren, som i allmänhet är jordbrukare, vara glad, om han fått de produkter hans jord lemnat realiserade utan förlust. Utskänkningsbolagen, hvilka på sednaste tiden slagit under sig bränvinsförsäljningen, hafva bidragit att ytterligare försvåra hans ställning. I alla städer funnos förut flera personer, som handlade med bränvin, och tillverkaren kunde då begagna sig af konjunkturen och konkurrensen, men nu dominera bolagen hela bränvinsförsäljningen samt kommendera i följd häraf äfven tillverkaren. Huru han än beter sig, ser han sig på alla sidor sålunda kringskuren, och de svårigheter, med hvilka han arbetar, ökas oupphörligt, i stället för att minskas. Att på ett sådant sätt förtrycka en näring, hvilen, säga hvad man vill, ändock är af ganska mycken betydelse för vårt land, kan icke vara rätt eller förnuftigt. En annan olägenhet af skattens betalande i förskott förefinnes äfven, hvilken i förbigående af motionären antydes. Under hela den tid bränvinsbrävningen pågår eller mer än hälften af året, dragas nemligen betydliga summor, belöpande sig till många millioner, hvilka eljest skulle komma landets