Aftonbladet – 9 april 1870, sida 2

Jag vill först se min patient. Det är mylady, förmodar jag ? Mr Chandos nickade. Mins ni hvad jag en gång sade? frågade läkaren då de tillsammans voro på väg att gå; jag sade att den tid skall komma, då ni blefve glad åt att ha mig vid Chandos. Det finns ingen skicklighet i dessa afsides landsorter, qvacksalfvare hela tutten; positivt bara qvacksalfvarel! Mr Chandos instämde i hans skratt, tog doktorn med sig till sitt arbetsrum och stängde igen dörren. En stund senare följdes de åt upp i vestra flygeln. . Hvarför skulle mr Chandos förneka att han var sjuk? var en fråga som jag oupphörligt gjorde mig sjelf. Senare, då han kom in, yttrade jag den öppet till honom. Det kan vard nog med en patient i huset, var allt hvad-han svarade, Han hade återkommit från vestra flygeln djupt allvarsam, ja sorgsen. . Men — att påstå er vara frisk, då ni sjelf vet hvad den andra läkaren sadel, Tyst! säg intet derom. Det var enpinsam tilldragelse, — en, som jag helst inte talar om. Den — den faran gick öfver samma dag, som ni vet. Men är ni då verkligen bättre? Jag mår rätt bra, numera,, svarade han och molnet på hans panna ljusnade efterhand. Åtminstone skulle jag så vara, om — med ett ord: jag befinner mig så väl som jag kan våga hoppas. Ack, mr Chandos, ni säger bara så, för att jag skall vara lugn. Ånna, — jag måste kalla er Anna, som i går afton, ni mins! — Jag kan inte återgå till det främmande: miss Hereford. — Ja, var så god och kalla mig Anna,