Aftonbladet – 9 april 1870, sida 2

ligt, om jag också hade velat det. Då ljudet af fotstegen hade dödt bort på afstånd, lyfte han sitt hufvud, förde mig några steg längre fram, och så ett stycke in på en mindre gångstig. Först der släppte han mitt hufvud. Han var sjelf dödsblek. a Förlåt mig, Anna. Jag kunde inte hjelpa let. Det var första gången som han kallade mig Anna. Den outsägliga sällhet jag deröfver erfor, tillsammans med min föregående sinnesrörelse, gjorde väl att jag började häfs tigt gråta. Ni är ond. på mig? Nej, ack nej, inte ond. Tack för ert beskydd... jag är säker på att jag har behöft det. Jag blef endast så rädd. Ja, i sanning, ni behöfde det! svarade han med lidelsefull och smärtsamt upprörd röst. Men nu är pi säker. Jag önskar — jag önskar att jag kunde få skydda er under hela lifvet! Han måste hafva känt huru mitt hjerta slog vid dessa ord... huru det slog, fortare än hans eget nyss på stund. Hvarati låg faran som jag har undgått? tog jag mod till mig att fråga. Det var en fara, som ni ej bör söka utr forska... låt det vara nog, att ni har undsluppit densamma. Men ni får aldrig mera utsätta er derför, hör ni det, Anna? Säg blott huru jag må kunna undvika den? Derigenom att ni håller er aflägsnad från denna del af parken, sedan skymningen har inträdt. Jag tycker mig aldrig kunna vara tillfyllest tacksam för att jag kom er till mötes just i den stunden. Han bade nu åter lagt min arm inom sin och vi gingo med hastiga steg framåt gran