Aftonbladet – 8 april 1870, sida 3

Jallklippan i norr och Biscayabugten i söder, och -linom detta område utfördes tillsammans nära hundrade draggningar. Ty sin stora framgång hemtade dessa undersökningar från användandet af draggen, bottenskrapan, sedan lodet angifvit djupet. Det största uppnådda djupet fannsi BiscayaIbugten i V. från Brest, på 2435 famnar, då Jen svår bottenskrapa utlades på e m, nådde bottnen efter en timme, em half sv. mil akterom fartyget, lyftades kl. nio på qvällen, och kom upp kl. ett på morgonen, med en last af 2, centner bottenslamm, efter en färd, under tre timmar, af mera än fem sjettedels sv. mil, på ett djup lika stort som höjden af Montblanc. I Nord-Amerika lät chefen för uppmätningen af Förenade Staternas kuster, professor Peirce, efter krigets slut, undersökningen af Golfströmmen åter vidtaga, och De Pourtales anställdes dervid som naturforskare. De hittills utförda arbetena omfatta talrika draggningar mellan Florida och Cuba, den smala ränna genom hvilken Golfströmmen ur Mexikanska viken faller ut i Atlantiska oceanen, till ett djup, som det vill synas, af högst 800 famnar. Den svenska polarexpeditionen af år 1868 under hr Nordenskiölds ledning med ångaren Sofia, kapten v. Otter, vid hvilken docenten Smitt och professor Malmgren voro följaktige såsom zoologer, utförde en serie af djuplodningar, de nordligaste som hittills blifvit gjorda, och dertill, i sammanhang med det djerfva försöket att framtränga mot polen, under en årstid full af faror, slutligen på ett djup af 2650 famnar, det betydligaste, från hvilket ännu lefvande djur äro upphemtade. Korvetten Josephines segling i Atlantiska oceanea förliden sommar under kommendörkapten Ankarcronas befäl, vid hvilken docenten Smitt och kandidaten Ljungman voro såsom naturforskare anställde, beredde tillfällen till draggningar utanför Portugals kust till 790 famnar, på den nyupptäckta Josephines bank mellan 117 och 220 famnar, samt vid Azorerna till 320 famnar och än mera. De fynd af betydande värde de bragt i dagen få en ökad vigt genom de undersökta punkternas lägen i förhållande till dem, som ofvan blifvit omtalade. Ur de hitttills tillgängliga korta meddelandena öfver dessa särskilta företag framgå följande hufvudsakliga resultat, fullständigast återgifna af det engelska företagets ledare, hvilkas framställning deraf må tjena till grund för denna redogörelse. — Det stora hafsdjupet är ej liflöst, lifvet har der ingen nollpunkt, minst vid 300 famnar, såsom man en tid trodde sig kunna antaga; det är genom draggningar vid Spetsbergen visadt, att djur, och ej af låg organisation, ännu lefva i ej ringa myckenhet på 2650 famnars djup, och vi kunna vara förvissade, att organismer äro till äfven i de ofantliga sänkningar i Södra Atlanten, som antagligen äro sådana, att berg af Himalayas höjd kunde stå der, ännu okända. Men det stora djupet har deremot ingen vegetation. Hafvets växter, algerna, tyckas bebo blott det bälte, som vi numera anse för det grunda vattnets, och gå i rik utveckling måhända ej djupare ned än till trettio famnar, derunder blott enstaka, för! krympta. Deremot är djurens antal stort, och de äro af mångfaldiga slag, Mollusker, Crustaceer, Annelider, Gephyreer, Echinodermer, Coelenterater, Spongior, således af de icke vertebrerande hafsdjurens alla klasser, och slutligen dessa lägsta väsen, som Heeckel gifvit namn af Protister, dermed antydande, att de, icke djur och icke växter, såvidt vi förstå, tyckas vara närmast det organiska lifvets början, dess förstlingar. De många och noggranna undersökningar, för hvilka dessa under de senaste åren varit föremål, hafva icke förmått att i skilda organ upplösa deras enkla substans. Har man en Moner, så har Häckel kallat de lägsta af dem, under mikroskopet, ser man endast en formlös liten klump af ett homogent, ägghvitartadt, klart, klibbigt ämne, som antar de mest vexlande former, och, för att nyttja Carpenters ord, flyttar sig men utan muskler, griper sin föda utan extremiteter, sväljer den utan mun, digererar den utan tarmkanal, assimilerar dess närande beståndsdelar utan absorberande kärl eller cirkulation, känner lifligt, men utan nerver, och förökar sig könlöst endast genom delning, förminskar individernas antal genom sammansmältning, och uppstär sjelf, det börjar en och annan nu förmoda, genom generatio spontanea. Moneren är den enklaste tänkbara gjelfständiga lefvande substans, ett grand protoplasma, det formella grundämnet för all organisation, identisk med cellinnehållet i den animaliska och vegetabiliska cellen, men är ej en gång differentierad i en inre nucleus och ett denna omgifvande plasma; den uppnår ej ens rangen af den enklaste cell, och den kan ej få namn af organism, emedan den är utan organ, och alla funktioner utföras lika mycket af kroppens alla delar. Den är ej ett utvecklingsstadium af någon högre organism. Häckel iakttog huru en Moner sammandrager sig till en klotformig massa, omger sig med en klar hinna, fördelar sig derinne i många smärre kulor, huru dessa slutligen spränga sitt hölje och komma ut i det fria vattnet som lifliga svärmsporer med förlängd svans, som snart indrages, medan de utsträcka talrika grenar, med hvilka de, alla lika den, genom hvilkens delning de uppkommo, krypa omkring och åter sammansmälta med hvarandra, eller hvar för sig tillväxa, mer eller mindre, efter tillgång på föda. De flesta man hittills iakttagit äro mikroskopiskt små, men de hafva äfven förekommit väl synliga för blotta ögat, och det finnes intet i deras natur, som talar mot det antagandet, att de kunna uppnå eller sammansmälta till ansenlig storlek. Huxley, som redan för flera år sedan undersökte det kritslamm, som betäcker Atlantens botten i den trakt af omkring 2000 famnars djup, der telegraftråden är lagd, fann deri otaliga små klumpar af denna lefvande slemmiga substans, som synes genomtränga bottenslammet öfver vida sträckor. Han benämner den derföre Batybius, djupets lif. I samma bottenslamm utgöra skalbärande Rhizopoder den största massan. Den enkla substans, utan organ, af hvilka äfven dessas kropp består, omger sig likväl med ett skal, lika utsökt fullkomligt formadt som någon snäckas. Men i snäckans fasta skal är kalken afsatt i celler, som aflagrats från djurens mjuka hud, i Rhizopodens deremot ett utifrån förökadt aggregat af kalkpartiklar. Rhizopodens substans har, liksom Monerens, förmågan att ur det omgifvande vattnet, draga ut den deri upplösta kalken, liksom Spongians tillegnar sig antingen kalken eller kiseljorden, och afsätter dem i sitt prydligt formade skelett. (Slutet följer.) TTRTERORTERRCENNANOE wr fm Må NM KA