Aftonbladet – 6 april 1870, sida 2

STOUKHOLM den ö April, Kamrarne hafva i dag, bland annat, till behandling förehaft statsutskottetsutlåtande med anledning af de berättelser, som blifvit afgifna af revisorerna öfver statsoch riksgäldsverken, samt öfver granskningen af de under kommerskollegii förvaltning ställda medel. Det mest anmärkningsvärda, som derunder förekommit, har etan tvifvel varit den debatt som egt rem i första kammaren med anledning af statsutskottets förslag att riksdagen måtte uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att, genom Kongl. utrikesdepartementets bemedling, låta anmoda någon ansedd och opartisk samt för sakens bedömande fullt lämplig engelsk jurist, att afgifva sitt yttrande, om och hvilka åtgärder från svenska statens sida kunna vidtagas för att förmå The Gellivara Company limited eller dess styrelse och delegare att fullgöra sina mot svenska staten åtagna förbindelser. Man torde erinra sig, att detta bolag fick sig, mot vissa vilkor, beviljadt ett statsbidrag af 800,000 rdr för rensningsoch kanaliseringsarbeten i Lule elf, Af detta statsbidrag har bolaget lyftat 500,000 rdr, hvaremot de återstående 300,000 rdr icke blifva af riksgäldsfullmäktige utbetalda, enär bolaget icke fullgjort de för medlens lyftande stipulerade vilkor. Emellertid hafva arbetena afstannat och bolaget gjort konkurs. Den föreslagna åtgärden afser naturligtvis den förpligtelse bolaget hade åtagit sig, att återbära statsbidraget om arbetet icke blifve inom föreskrifven tid fullbordadt. Mot vidtagandet af en sådan åtgärd uppträdde nu i första kammaren med en viss ifver både utrikesoch finansministrarne. Den förre förmenade att i England vore rådande så olika åsigter emot här i afseende å statens skyldighet att fullfölja ett företag, på hvilket den meddelat koncession och åt hvilket den beviljat understöd, att det skulle för svenska statens kredit och anseende blifva nedsättande, om rättegång anstäldes mot ett bolag med begränsad ansvarighet för att göra gällande statens anspråk, då intet penningutbyte deraf kunde vara att förvänta, utan blott ytterligare kostnader åsamkas bolagsmännen. Finansministern anmärkte å sin sida, att det ej vore svenska staten värdigt att ställa sitt förhållande under pröfning af en utländsk jurist; och att staten skulle göra sin rätt gällande mot bolaget, det förmodade han att icke någon ville. Han motsatte sig derför det ifrågasatta yttrandets inhemitande. Grefve Henning Hamilton biträdde äfven denna åsigt, emedan han befarade, att åtgärdeu skulle menligt inverka på den goda meningen Om våra rv och på den välvilja dessa röpt på Londons börs. Då det i hans tanke ej vore JVämpligt att använda de erhållna upplysningarne för en rättegång i England, så vore det ej heller skäl att begära dem. — Grefve C. G. Mörner trodde också att man borde taga den gifna förlusten och ej röra vidare i saken. Å andra sidan uppträdde såväl hr Nordström, som flera af statsutskottets ledamöter,såsom hrr Montgomery-Cederhjelm, Funck, Wallenberg och Wern för utskottets förslag. En del af dessa talare fästade sig isynnerhet vid den vigt det kunde hafva att genom en ansedd engelsk jurists yttrande blefve skingrad den villfarelse, som hos många vore rådande i England, och hvilken från vissa håll blifvit med mycket nit utbredd, att svenska staten skulle ha brustit i fullgörande af sina förbindelser till bolaget och derigenom vållat dess obestånd, under det förhållandet i verkligheten vore det motsatta, att bolaget brustit i fullgörandet af sina förbindelser. Hr Wallenberg anmärkte särskildt, att rätta sättet att upprätthålla sin kredit, vore att först och främst uppfylla sina förbindelser, dernäst att göra gällande sina rättigheter, och det skulle vara exempellöst om våra obligationers anseende skulle lida om svenska staten gjorde gällande sina anspråk i en helt annan affär. Bolagets ansvmor : ; ZH fa -righet vore visterlige a opgränsad, a inom det teckän 4; : om Och då detta ej vore mer lor till en Lal inbetaldt, kunde anspråk verkca göras gällande mot aktieegarne för den obetalda andelen. Att nu låta saken bero skulle se ut som om man ville tysta ned den. — Hr Wern trodde för sin del, att åtgärden endast kunde ha den påföljd, att den kunde afskräcka sådana utländska bolag, som ej vore säkra på att de kunde uppfylla sina förbindelser, från att inlåta sig på företag härstädes, och detta vore ingen lägenhet. En uraktlåtenhet att vidtaga någon åtgärd skulle deremot hos riksdågen väcka misstro mot hvarje företag, i hvilket utländska bolag härstädes kunde vilja inlåta sig, ty den skulle befara, att om de ej uppfyllde sina skyldigheter, så stode vi rättslösa emot dem. I Det vore ej heller värdigt att strängt till. hålla inhemska bolag att fullgöra sina skyl: digheter, derföre att man ej vore rädd för : hvad de sade, men deremot lemna ett utländskt bolag alldeles oantastadt. Visade det erhållna yttrandet af den;rådfrågade juristen, att ipgenting kunde genom en rättegång vinnas, så borde man naturligtvis afstå från att anställa en sådan, och om det vore obilligt att göra sina anspråk; gällande, kunde l: man ju äfvenledes då lägga ned dem. Men detta hindrade ej att man borde göra sig underrättad huru med saken sig förhölle. Trots berrar rådgifvares, och isynnerhet ! b. exc. utrikes statsministerns gaånska ifriga motstånd mot förslaget, blef detsamma af i kammaren utan votering bifallet. i Dernäst torde vi böra omnämna att andra !( kammaren återremitterat statsutskottets tillstyrkan om decharge åt riksgäldsfullmäktiges med anledning deraf att i statsutskottets utlåtande intet yttrande förekommer rörande de 2 i reservation mot statsrevisorernas berättelse lr