Aftonbladet – 6 april 1870, sida 2

serverad och Hickens berättade, att hans unga herre den dagen åt middag i Warsall, kände jag mig nästan sjuk af bedragna förhoppningar. Jag förskräcktes öfver mi sjelf. Hvarthän skulle denna kärlek leda Icke till något godt, fruktade jag, då den så kunde hänföra mig. Efter, middagens slut, satte jag mig ned för att hålla räfst med miz sjelf, pt O, hvarför hade jag fattat:kärlek till honom? Det kunde nu icke längre hjelpas, men hvad jag kunde göra, var att icke tillstädja denna känsla ett större välde öfver mig: Men — kunde jag verkligen hindra detta, så länge jag dröjde qvar vid Chandos? Jag förutsåg huru det skulle gå: efter en kort tid — länge kunde det icke dröja — skulle Emily de Mellissie komma åter, taga mig med sig och så var allt slut. Jag skulle möjligen få en ny kondition och skulle derefter aldrig mera få höra talas hvarken-om Chandos eller om honom. Bättre då att resa straxt, än att vänta tills mitt hjerta srossades at saknad! Bättre att, som mrs ?enn sade, resa till det gamla hemmet, der eber och död gästade. Huru! Hvad har nu händt? Han hade gått fram till det öppna fönstret ned sitt ridspö i handen, sedan. han tigit af vid grindstugan och lemnat hästen t ridknekten. För mig fanns ingen möjighet att dölja tärarne som fuktade mina inder. Jag tyckte det var litet ensligt, siv. Ensligt! Ja, det är ju helt naturligt att ni kall känna det så, fortfor han och kom 1 i rummet samt fram till fönstret. Jag nskar, att jag mera hade tillfälle att vara red er; men pligter af mångfaldigt slag, alla mig åt andra håll (Forts.)