Aftonbladet – 6 april 1870, sida 2

bertan A SE — gällskapet för skolungdomens vaperdiningar: Vi meddela nu ett i kortet sammanfattadt referat af det föredrag, som d:r Sotlman höll vid detta sällskaps årsmöte sistlidne söndag. Talaren erinrade ill en början derom, att hvad som fordom gällde för dividerne, att hvar och en måste ständigt vara bereo.l att värna sitt lif och att det enskilde icke hade era rätt och frihet än han kusde med vapen häfu2 — det gäller ännu i dag för natiotisrax, T afseende på hvilka näfrätten i högsta instans är bestämmande. Samma öde, som fordom drabbade dei svage eller fege bland ett stridbart slägte, det öde att biiann ras träl, det drabbar nu det folk, som, förgkalkt i vek lighet och sorglöshet, försammar att tänka på sitt försvar. Den nyaste tidens erfarenhet har åäagalag, At far ran i detta hänseende är stor; 1864 och årens händelser vittna så tydligt som möjligt, att de smärre staternas osfhängighet är mera hotad än förut och att det är en dårskap, om de tro sig kunna byggd sin säkerhet på statsrättsliga öfverenskommelser och aftal, på andra makters garantier, på 8. k. natnrliga gränser, och hvad de allt heta dessa bräckliga grunder, på hvilka man så gerna skulle vilja stödja det hoppet, att ingen fara är för handen, att man i allsköns Iuga kan äta och dricka och göra sig glada dagar, tänka på nöjet och det materiella förvärfvet, och låta vapnen förrosta i arsenalerna. Man må önska och hoppas, huru lifligt söm helst, att en framtid skall komma, då den internationeila rätten icke beror på svärdet, då de civiliserade nationerna bilda ett stort verkligt folkrättsligt förbund; des vissa är, att denna framtid ännu synes vara aflägsen och att samtidens historia gifvit en skarp lexa i afseende på nödvändigheten för de smärre nationerna, om de vilja vara fria och lefva sitt eget lif, att Hå sing Yapun redo och förstå att begagna dem. Talaren vidrörde derefter den doktrin som man på sista tiden någon gång hört framställas, och enligt hvilken uti sjelfva den politiska betydehefösheten hos ett folk skulle ligga ett skydd, der fullständiga afväpningen för dem skulle medföra större trygghet, ja sjelfva värnlösheten Vara ett värn, emedan ingen skulle nännas angripa ett foli, som på det sättet Mlart och tydligt ådagalade, att: det icke ville blanda sig i andras affärer, utan endast sköta sina egna så ntmärkt, att det derigenom förvärfvade välstånd och rikedom och dermed också den aktning och det inflytande, som välmågan och rikedomen förläna. Tal. kunde icke göra för sig riktigt klart, om den satsen vore allvarligt menad eller om det icke på vissa håll vore en balft ironisk; halft på lek tramkastad parslögs och på andra båll en närmast till hands liggande förevändning, som man ville lägga till byende pnder dolskhetens ro och den materialistiska likgiltigheten. Det skulle emellertid alltför lätt kunpa hända, att man kunde komma att vakna med för: skräckelse ur den slummerp, att det materiella välståndet mycket hastigt korime att nedtrampas af aegerdruckna och rofiystna fiendehärar och att den der hopade rikedomen, som skulle utgöra både den enskildes och samhällets hufvudsyfte, skulle kunna finna en mycket gin väg till eröfrarnes statskassa. Och den ungdom, som man funnit det vara onödigt och alltför kostsamt att öfva i var pen, för att värna hus och hem, den skulle man i stället kunna få se dresserad under en främs mande herrskares gissel och drifven att bland främmande skaror kämpa och falla i främmande land för främmande intressen. Hvad särskildt vårt land anginge, så skulle det till ingenting löna att för sig sjelf vilja dölja sanningen; det bjelper allsicke att välbehagligt svepa in sig i förfädrens krigiska ära och att lefva i en poetisk inbillning derom, att om det skulle gälla, en skall kunna ställas emot tio och att då bär skall gå man ur huse, för att utan verkliga vapen, utan öfning, utan disciplin och sammanhang, slå fienderna och förströ dem som agnar, Det är en oförlåtlig synd — menade talaren — att vilja dölja för oss sjelfva, att -vi verkligen befinna 088 i en mycket farlig ställning, att säkerheten af våra mycket omordade naturliga gränser är en stor illusion, och att mäktiga grannar helt hastigt och oförmodadt kunna med sina ångflottor kasta en betydatidse truppstyrka i land snart sagdt hvar som helst på våra Jånga kuststräckningar. Det är Också däraktigs, att nu längre invagga sig i deh föreställninger, act vår fruktansvärdaste granne skulle vara oss så wmwxderlägsen i truppornas qvalitet, i fråga om krigarnes ersonliga kraft och duglighet. Dylika med ett välbebagligt sjelfbedrägeri underhållna föreställningar från fordom svara föga mot det verkliga förhållandet. Vår mäktiga granne har nu väl väpnade; väl öfvade och disciplinerade armåer. Och vi få icke glömma bort, att sedan lifegenskapen nu blifvit upphäfd der borta på andra sidan Östersjön, skall sn art hog den generation, som icke uppväxt i träldon i; utveckla sig mera kraft och gjelfkänsla, Men Jnan må icke heller derför tro, att genom Rysslands framsteg i kultur. vådan för oss blir mindre; På det visar sig ganska tydligt, att den vaknande ryska nationalandan har en stark tendens till eröfringslystnad, och det kommer att dröja länge nog, innan samhällsanden i detta land genomgått de utvecklingsstadier, som de europeiska kulturfolken tillryggalagt, och innan den får en definitivt fredlig riktning. Talaren omförmälde derefter åtskilliga af de tecken, som häntydde derpå, att svenska folket verkligen vaknat ur sin slummer och börjat inse att det rent af Oförnvarliga skick hvari vårt försvarsväsen befinner sig icke kan fortfara, och talade dervid särskildt om den frivilliga folkbeväpningsrörelse, som började i vårt land för tio år sedan. Det vore ett missförstånd att föreställa sig, att dessa skaror af frivilliga, som utbildat sig, någonsin trott att de kunde göra tillfyllest eller att den lilla tillfälliga förstärkning, som de kunde bringa försvaret, kunde på en så osäker rund påräkna någon bestämd varaktighet för ramtiden. De inneburo visserligen någon nöd. hjelp tillsvidare; men de utgjorde framför allt en agitation i handling för en verkligt ordnad folkbeväpning; de afsågo i främsta rummet att hos hela nationen alstra, utveckla och underhålla en sådan anda, att ör, ergången från en ig till tionell beväpning deraf en i lag föreskrifven na. skulle bli en oundgänglig följs Detta problem vore icke äntin löst, men stode dock på dagordningen och måste sta der, tills en lösning vunnits; den frågan kan icke fan. såvida icke vårt folk skall falla till föga och ge är förloradt. En verklig folkbeväpning är icke lätt att åvägabringa. Det är visserligen lätt att u pställa den allmänna principen, att hvarje vapenför mar skall vapenöfvas; men vid det praktiska utförandet stöter man på mångfaldiga svårigheter, bland hejlla jlamnnasha da sne Tana 2 JA Katvdlioen