Aftonbladet – 5 april 1870, sida 2

ehuru solen lyste klart på himmelen. Mr Chandos var borta — hade rest på jernväg långt bort och väntades icke åter förrän mot natten. Ar han nu tillräckligt frisk, för att tåla vid en så tröttsam resa, Hickens? frågade jag den gamle hofmästaren, då han under frukosten stod bredvid mig. ) Om jag får säga min tanke, så är han det inte. Hill säger att det är i något vigtigt uppdrag för myladys räkning som mr Harry är bortrest, och nog vet man att han gör sin pligt, vare sig som frisk eller sjuk — ja, om det ock skulle kosta honom lifvet. Sysslolös fördref jag ett par timmar af morgonen. Men, nej, så fick det ej vara! Full af blygsel öfver att den nya, sköna känsla, som vaknat i min själ, skulle kunna försämra mig, tog jag en tysk bok af bildande och godt innehåll och satte mig, för att riktigt studera, på en bänk, gömd ibland lummiga träd, icke långt ifrån parkgrinden, vära till den af ligosterhäckar inhägnade promenad, der jag en gång förut mött Edwin Barley. Medan jag studerade som ifrigast, började någon tala på ett litet afstånd ifrån mig. Jag kände genast igen att det var hans röst. Edwin Barleys! Hade han tagit för sed att trots förbudet besöka parken? Ett ogenomträngligt busksnår hindrade mig från att se honom och honom från att se mig. : Under några minuter satt jag alldeles orörlig af fruktan. En annan person talade med honom; om det var en qvinna eller en man kunde jag först ej höra, ty rösten var så låg. Af den lätthet jag hade att höra mr Barley, trodde jag mig finna att han stod vänd åt mig och att äfven vinden förde hans ord till mig, då